Domprost Mats Hermansson ifrågasatte sitt eget agerande – uppenbart men samtidigt obegripligt omedvetet – i tisdagens GA. Hermansson är en del av den arbetsgrupp som vill skapa alternativ försörjning genom ströjobb till de så kallade EU-migranter som annars tigger utanför Gotlands större butiker. Han sade:
– Det finns ingen poäng med att gå från tiggare till svartjobbare.
Men enligt arbetsgruppens rekommendationer ska den rekommenderade timersättningen vara 80 till 100 kronor för tjänster som trädgårdsskötsel och städning. Det enda som hindrar det från att vara den typ av svartjobb som brukar beskrivas som utnyttjande av papperslösa, är att köparen håller totalen under tusen kronor och därmed slipper – med Katolska kyrkans Peter Wingquists ord – ”trassla till det med skattemyndigheten”.
Det innebär, liksom för papperslösa svartjobbare, fortfarande en existens utanför samhället. Bara på kortare ”kontrakt”, utformade för att operera under myndigheternas radar. Ett kryphål på en extremt låg nivå.
I gårdagens GA skrev Fred Antonsen en insändare om hur han i sitt företag måste fakturera minst 400 kronor i timmen för samma typer av tjänster. En timpeng som till stor del äts upp av skatter, egenavgifter, maskiner, verktyg, lokalhyra, fordon och så vidare. Han unnade verkligen EU-migranterna ett drägligt arbetsliv, men avslutade med en motiverad fråga:
”Men ska inte samma skatteregler, lönenivåer och sund konkurrens gälla? Jag trodde att statarsamhället med backstugusittare och daglönare var historia.”
Arbetsgruppen har oegennyttigt engagerat sig för tiggarna, som befinner sig i en utsatt situation. Men arbetsgruppens lösning skapar nya samhällsproblem och en ny typ av utanförskap, och jag befarar att de tiggare som lämnar butiksentréerna för olika typer av ströjobb ersätts av nya utsatta från fattiga samhällen på Balkan.
Tiggarna kallas för EU-migranter eftersom de, liksom alla EU-medborgare, kan passera nationsgränser inom ramen för EU:s fria inre rörlighet. Men det är ingen fri rätt till migration utan vare sig jobb eller bostad. De är inte asylsökande och det stöd de är berättigade till från stat och kommun är mycket begränsat. EU-upplysningen skriver på sin hemsida:
”Reglerna om fri rörlighet för personer gäller alla EU-medborgare inom hela EU. Det innebär att alla EU-medborgare har rätt att resa till och vistas i ett annat medlemsland i tre månader.”
Myndigheterna verkar tyvärr inte göra mycket för att upprätthålla denna gräns om tre månader, vilket gör att tiggarna i Sverige kan vistas här under betydligt längre tid, långt borta från sina familjer.
Situationen för Balkans fattiga är usel, men lösningen är inte en utspridd skuggtillvaro i, men ändå utanför, resten av EU. I allt väsentligt måste en bättre tillvaro byggas på Balkan.