Ledare Gotlands Folkblad Den 8/3 beskrev jag i en ledare min syn på det påstående som Gotlänningens politiska chefredaktör Eva Bofride anfört i en av sina ledare. Hon hade ordagrant beskrivit att regionens ”pengarna inte räcker till för att driva kärnverksamheten”. Det håller inte jag med om, men i ledaren beskrev jag det i betydligt hårdare ordalag, något jag beklagar. Debatten förtjänar en mer sansad ton än den jag använde. Men frågan är viktig. Påståenden som inte stämmer måste bemötas. När regionen gjort överskott som uppgår till mer än 400 miljoner kronor under åren 2016-2018 då räcker pengarna till.

En kommentar som ofta hörs när man pratar om regionens bokslut är att det räddas genom försäljningar av fastigheter. Men det stämmer inte heller. Om regionen inte sålt Kanonen 1, där Högskolan och Almedalsbiblioteket har sina verksamheter, och andra byggnader där inkomsterna bokförs som så kallade reavinster hade överskottet ändå varit mer än 200 miljoner kronor under samma period. Så pengarna räcker till. Däremot finns det en stor differens mellan den beslutade budgeten och det resultat som står i bokslutet. Den frågan kan vara värd att diskutera, men då behöver man se hela bilden.

Det finns problem med att få ihop en budget som ligger nära resultatet när budgetplaneringen börjar ett helt år innan budgeten ska börja gälla. När beslutet sen tas i regionfullmäktige innan sommaren är det ett halvår kvar och mycket kan ännu hända. Bland annat tas beslutet om statens budget inte förrän i december och där finns många delar som berör regionens ekonomi. Att regionens bokslut räddas av statsbidrag är en sanning med modifikation. Mer sant är att regionens budget är en mycket grov gissning där man väljer att inte ta med inkomster man inte är hundra procent säker på. Även om de löften och indikationer man fått är tydliga. Av den anledningen kan det se ut som om statsbidrag räddar bokslutet, i jämförelse med den budget som är beslutad, trots att det egentligen rör sig om en budget som i mina ögon antas alldeles för tidigt och som dessutom är försedd med både hängslen och livrem.

Det är just det som vi nu ser den styrande alliansminoriteten göra i budgetarbetet inför 2020. Socialnämndens moderata ordförande Rolf Öström var tydlig med det i en intervju i Gotlands Tidningar den 2/4. ”Vi räknar med att staten kommer att gå in med ett riktat bidrag. Vi utgår från att det kommer ett sådant.” Uttalandet gjordes efter nämndens beslut att inte äska pengar till bland annat arbetet mot psykisk ohälsa hos barn och ungdomar.

Öströms besked och tanken som tydligen genomsyrar alliansminoritetens budgetarbete hade inte varit speciellt anmärkningsvärd om det inte var för den lilla detaljen att det är precis det här som de varit emot när de befunnit sig i opposition. Det är differenser i budgeten de hakat upp sig på och som de högljutt sagt sig vilja rätta till med det nya ledarskap de skulle införa.

Jag tycker dessutom att beteendet är modigt, eller dumdristigt, med tanke på dagens politiska läge i riksdagen. Kan någon med säkerhet veta att Januariavtalet (JA) och dess intentioner kommer att hållas?

Det som också blir intressant att ha ett öga på är hur nämndernas begränsade budgetramar kommer att påverka den gotländska välfärden. Vilka delar av verksamheterna kommer bantas eller tas bort? Eller är det tänkt att nämnderna ska ha budgetramar som inte kan hållas? Det är något vi lär bli varse om framöver.