I söndags var Birgitta Dahl gäst i TV4:s Nyhetsmorgon. För er lite yngre läsare kan jag berätta att Birgitta Dahl är en socialdemokratisk politiker som haft tunga uppdrag som minister i olika S-regeringar, hon var riksdagsledamot mellan åren 1969 och 2002, men är mest känd som talman, ett uppdrag hon hade 1994 – 2002. Hon har i dag, med ålderns rätt, dragit sig tillbaka från rampljuset, men är intressant då hon har en så bred och lång politisk karriär bakom sig.
Under intervjun berättar hon om det motstånd hon mött i sitt engagemang för jämställdhet. Hur hon bemöttes när hon som nybliven mamma ammade sitt barn i riksdagen. Hur hon fysiskt blev knuffad efter ett framförande i kammaren om att dela föräldraledigheten. Det var under tiden vi hade tvåkammarriksdag som det hände.
Men hon beskrev också hur hon lyftes fram till uppdrag av samma personer som hon haft hårda diskussioner med. Något jag tolkar som att hennes engagemang i jämställdhetsfrågor tog skruv i de egna socialdemokratiska leden.
När hon fick frågan om vilken av de politiska frågor som hon drivit som hon var mest stolt över blev svaret föga förvånande arbetet mot barnaga och arbetet för att kriminalisera våldtäkt i hemmet. Men jag reagerade starkt på det motstånd och de argument hon möttes av från de som var emot förbuden, där några av argumenten mot att förbjuda barnaga och våldtäkt i hemmet var att det var en ”fin svensk sed” och att det var familjens ensak att uppfostra sina barn och mannens ensak vad som hände i sängkammaren. Trots motståndet mot förslagen gick de igenom och 1965 blev det förbjudet att våldta sin fru och 1979 fick vi ett förbud mot barnaga.
När det gäller barnaga upplever jag att samhällsnormen följt förbudet och att de absolut flesta tar avstånd från att slå barn.
Men i frågan om kvinnans rätt till sin egen kropp har vi ännu lång väg att gå. Det visar inte minst alla upprop under #metoo. Visst, vi lever inte längre kvar i ett samhälle där kvinnan ska ”ställa upp” närhelst mannen vill, men vi har sett uttryck för liknande beteenden. Män som tagit sig friheter utan att någon protesterat så det hörts. Normen har varit att det är okej för män att ”ta för sig”. En norm som visserligen ändrats sakteliga men som först förra hösten blev kraftigt ifrågasatt.
Förra årets ändring i våldtäktslagstiftningen som innebär att det numera krävs samtycke är en bra början på att förändra normen. Nu är det svårare att skyla över pojkars dåliga beteende med att ”pojkar är pojkar”. Det blir också svårare att vifta undan flickors klagomål med att ”lite får de väl tåla”. Nu måste värdegrundsarbetet öka, flickor måste bli varse att deras kropp ÄR deras kropp och att de SKA säga ifrån och få stöd för det när gränserna överträds. Pojkar måste få veta hur de ska uppföra sig, att kärlek inte är att aga och att det inte är tufft att tafsa. Detta arbete måste ske överallt där det finns vuxna förebilder. I hemmet, i skolan och på fritiden. Skolan och föreningslivet måste gå före då det är där som det finns, eller ska finnas utbildad personal och då tänker jag mest på föreningslivet.
Vi har kommit långt sen Birgitta Dahl fick till sig att det var en "fin svensk sed" att männen fick göra vad de ville med frun i sänghalmen, men vi har också en bra bit kvar att gå innan vi kan vara nöjda.