Gotlands Allehanda Det är ingen hemlighet att det finns områden i Sverige som tampas med stora problem i form av otrygghet, våld och droger. Men i stället för faktiska lösningar hörs nu krav från kommunpolitiker runtom i landet om att tysta ned problemen.

I Uppsala menar det socialdemokratiska kommunalrådet Erik Pelling att Gottsunda, som står med på polisens lista över 23 särskilt utsatta områden, ”måste bort från den så fort det bara går” eftersom den negativa stämpeln leder till minskande investeringar.

Han är inte ensam om att resonera så. I Linköping vill kommunalrådet Niklas Borg (M) att stadsdelen Skäggetorp ska slippa stämpeln som särskilt utsatt område. I ett uttalande till Dagens Nyheter (2/4) säger han att ”listan demoniserar bostadsområdet”.

Listan går tillbaka till 2017, då Polisen klassade 61 områden i Sverige som utsatta. Mer än en tredjedel klassades som särskilt utsatta i fråga om sådant som hög arbetslöshet, kriminalitet och misstänksamhet mot samhället.

Polisens lista bekräftade det som flera påtalat men som många inte velat hantera ordentligt: att Sverige har problemområden. Men i svallvågorna av Polisens erkännande av deras existens handlade en stor del av den politiska debatten inte om problemen i sig eller hur de skall lösas, utan snarare huruvida man får använda begreppet ”no go-zon” om dem eller ej.

Lika förvirrad är hanteringen av frågan än i dag. När Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor påtalade den växande otryggheten i Uppsala, med flickor som inte vågar gå ensamma om kvällen, anklagades hon på flera håll för att ljuga. Detta trots att Upsala Nya Tidning (27/1) visat att tjänstemän gav flickor just det rådet.

Den felriktade oron över kommunala imageproblem har nu lett till att Polisen överväger att inte offentliggöra årets uppdatering av listan.

Det är så att man vill ta sig för pannan. I stället för att fokusera på den ökande otryggheten i sig och metoder som krävs för att lösa problemen vill man alltså sopa dem under mattan. Men tystnad kommer inte att rädda någons barn från dödsskjutningar eller sätta stopp för den växande narkotikahandeln.

I mångt och mycket är denna rädsla för att diskutera öppet om utsatta områden exempel på samma mentalitet som förlamade migrationsdebatten ända fram till migrationskrisen 2015. Av rädsla för att gynna politiska motståndare eller för att svärta ned sin stads rykte sätter man huvudet i marken och vill mörka den obehagliga sanningen, när man egentligen borde ta kommandot över situationen för att åtgärda de högst verkliga problemen.

Visst blir en ort märkt av att klassas som utsatt. Att det oroar styrande är förståeligt. Men de borde främst bekymras av det som oroar invånarna, vars förtroende de förvaltar. Är de inte beredda att göra det kan man ifrågasätta hur lämpliga de egentligen är att sitta på sina poster.

Strategin att försöka tiga problem till döds fungerade inte med migrationen, och det kommer inte heller att fungera gällande utsatta områden.