Ledare Gotlands Folkblad Äntligen, som Gert Fylking brukade utropa i samband med offentliggörandet av litteraturprisvinnaren till Alfred Nobels minne. Nu känns det härligt att få ta till det uttrycket när vi fått vänta över fyra månader på att riksdagen slutligen godkänt en statsminister.

Efter helgens genombrott som utmynnade i Januariavtalet, JA, och veckans samtal stod det klart redan i onsdags att det lutade starkt åt att Stefan Löfven (S) skulle återinträda som statsminister. Men det fanns orosmoln på himmelen. Hur skulle Vänsterpartiet rösta? Visserligen hade partiledare Sjöstedt klargjort att de skulle släppa fram Löfven genom att trycka gult, men hade han full koll på sin partigrupp? Samma oro kände jag inför Liberalernas ställningstagande, då de varit mest oense utåt sätt. Däremot hade jag fullt förtroende för att Annie Lööf (C) skulle hålla sina ledamöter i nackskinnet så de följde partilinjen.

Nu blev det enighet inom både V och L, medan en av C-ledamöterna gick emot partilinjen. Nu spelade den rösten ingen roll i det stora, men det är ändå tydligt att man i dagens politiska landskap ska förvänta sig det oväntade.

På måndag ska statsminister Stefan Löfven först läsa upp regeringsförklaringen och sen presentera sin regering. Men vad händer sen? Vad har vi att vänta oss framöver när det gäller svensk politik?

Aldrig tidigare har vi haft en regering som bygger på en så tunn gemenskap. Tidigare koalitionsregeringar har haft rätt tydlig gemenskap antingen som borgerliga allianspartier med en hyfsad samstämmig politisk grund eller som den förra S-MP regeringen stödd av V en vänstergemenskap.

Den regering som Stefan Löfven nu kommer att leda har ett stöd där den enda politiska gemenskapen består av att stå på rätt sida av historien och inte släppa inflytande till ett högerpopulistiskt och nationalistiskt parti. När det gäller andra politiska frågor så som exempelvis skatter, fördelningsfrågor och arbetsrätt är man långt ifrån varandra. Det kommer med andra ord att bli en spretig regeringspolitik.

I media har också debatten om det 73-punktsprogram som de fyra partierna kommit överens om är som vanligt varit inriktad på de frågor där partierna under valrörelsen varit oense. Det är då lätt att få bilden av att de fyra partierna är mer splittrade än de egentligen är. En bild som också stärkts av de partiföreträdare som nu lämnats utanför när de i all sin bitterhet uttalar sig.

När jag lite mer grundligt gick igenom de 73 punkterna hittade jag bara 9 stycken som jag direkt ogillade, medan det var hela 48 som jag tycker är bra reformer. Jag tror att de flesta skulle ha en liknande bild om de gick igenom frågorna. Uppgörelsen är med andra ord riktigt bra förhandlad. Den innehåller mycket man är överens om, profilfrågor för de olika partierna och få frågor som andra partier ”tvingats” gå med på.

Men det är trots allt en regering som har ett tufft jobb framför sig och inte kan känna sig säker. Vänsterpartiets hot om misstroendevotum är på riktigt. De drömmer sig tillbaka till 1990 då de tillsammans med de borgerliga fick Ingvar Carlsson (S) avsatt och den aktuella frågan avaktualiserad. Och skulle V begära en misstroendeomröstning lär regeringen falla då de tre partierna på högerkanten aldrig skulle missa den chansen.