Ledare Gotlands Folkblad Efter måndagens besked från talman Andreas Norlén, att moderatledaren Ulf Kristersson kommer att föreslås till ny statsminister, har det varit hela alliansen stormar. Den spricka som många uppmärksammade under valrörelsen, och som efter valet synts tydligt, är nu betydligt djupare. Frågorna som ställdes i valrörelsen om hur alliansen såg på att ge Sverigedemokraterna, SD, inflytande över politiken var välgrundade. Det ser vi nu då det visar sig att de borgerliga partierna ser helt annorlunda på frågan.

Medan Moderaterna, M, och Kristdemokraterna inte tycker att SD får något inflytande om de får en vågmästarroll, ser Centerpartiet och Liberalerna att SD visst får ett inflytande som vågmästare.

De borgerliga partiernas inställning till SD känns mer personbunden än partibunden. Runt om i landet frångås partilinjerna för att hitta lösningar på valresultatet. M som varit tydliga med att de inte ska ha organiserade samarbeten med SD, har lokala företrädare som gör tvärt om. Men det är inte bara dagens konservativa ådra av borgerligheten som går emot partilinjen.

Regionstyrelsens ordförande här på ön, Eva Nypelius (C), ser på SD:s vågmästarroll på samma sätt Kristersson (M) och Busch Thor (KD). Medan hennes partiledare Annie Lööf står fast vid den linje partiet drivit under lång tid. På samma sätt arbetar Liberalerna. Här på ön är det okej att ge SD en vågmästarroll, medan det i rikspolitiken är otänkbart.

Den dörr som så tydligt är låst i riksdagen är vidöppen på Gotland.

I tisdags sände SVT det första avsnittet i serien ”Statsministrarna”. Fyra före detta statsministrar, Ingvar Carlsson (S), Carl Bildt (M), Göran Persson (S) och Fredrik Reinfeldt (M) berättar hur de såg på uppdraget. I det första avsnittet var det Ingvar Carlsson som gav sin bild av sin tid som statsminister.

Det som slog mig under programmet var det som hände i februari 1990. Då hade Carlssons regering insett att landets ekonomi var i gungning. Ett stort åtgärdspaket lades fram för beslut i riksdagen, men en samlad opposition, från höger till vänster, röstade emot den socialdemokratiska minoritetsregeringens förslag. Carlsson avgick, men den samlade oppositionen hade ingen plan och ingen gemensam tanke, förutom att säga nej till ett åtgärdspaket. Ett åtgärdspaket historien visar var den riktiga åtgärden i det läget. Carlsson blev efter att talmannen undersökt läget den som fick efterträda sig själv.

Vi ser en liknande utveckling i dag. En samlad opposition som säger nej, men som inte har någon egen lösning. Regeringskrisen 1990 utmynnade i att den ekonomiska krisen under början av 1990-talet blev värre än den skulle behövt bli. En kris som inte blev bättre av den borgerliga regeringens politik. Tre år med Carl Bildt (M) som statsminister innebar att staten tvingades låna en tredjedel av budgeten för att få ekonomin att gå ihop.

I dag har vi, tack vare en ansvarsfull rödgrön regering, ett betydligt bättre läge. Men det politiska dödläget riskerar att sätta djupa spår i den svenska välfärden. Då en övergångsregering inte får lägga en politiskt vinklad budget riskerar kommunerna att 2019 gå miste om fem miljarder kronor i riktade statsbidrag. Hur det kan komma att slå kan vi bara spekulera i, men att den samlande oppositionens agerande inte är bra för landet kan vi nog vara eniga om.