GOTLÄNNINGEN LIBERAL DEBATT I riksdagen pågår just nu ett chicken race mellan hannarna Kristersson och Löfven. Båda hävdar att de är störst och att de därför är den närmast naturbestämda ledaren av riket.

Alla andra förslag påstås vara antingen orealistiska eller illojala. Chicken race eftersom det handlar om ett oansvarigt spel om vem som viker ner sig först.

Löfven kastade in handduken redan innan det gick till omröstning. Kristersson valde att spräcka Alliansen och prövas i votering med väntat resultat.

Så länge som moderatledaren sätter sig själv främst så kommer hans förslag till regering att röstas ner. Detta eftersom hans förslag innebär aktivt stöd från Sverigedemokraterna vilket de liberala partierna säger nej till.

Det tål att upprepas: Sverigedemokraterna är inte ett vanligt konservativt parti. I principprogrammet argumenterar man för tankarna kring ”ett folk, ett rike”, Det står att ”folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt --- i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”.

Alla som kan sin europeiska historia vet vart de tankarna ledde, inte minst så här strax efter 9 november.

Alltså vet Kristersson att hans nuvarande förslag till regering och tillhörande regeringsunderlag spräcker Alliansen. Samtidigt har åtminstone Miljöpartiet varit öppet för ett samarbete över blockgränsen, givet att det inte är en moderat som är statsminister. Men den prestigeförlusten tar inte Kristersson.

På precis samma sätt är det med Löfven. Hans invit till blocköverskridande samarbete bygger på att de övriga partierna ska agera lydpartier till Socialdemokraterna.

Den låsta prestigekampen mellan Löfven och Kristersson gör att Sverige ännu inte har en regering. Båda är dessutom tydliga med att de under inga omständigheter kan tänka sig att ledas av den andre. Gott så, låt dem slippa.

Annie Lööf har nu fått ett sonderingsuppdrag, och Jan Björklund har öppet fört fram Annie Lööf som statsministerkandidat.

Det är bra. En koalitionsregering under Annie Lööf med de tre liberalt inspirerade partierna MP + C + L, och ett organiserat samarbete med både socialdemokrater och moderater har goda chanser att bli en både bra och stark regering.

Herrarna Kristersson och Löfven bör stå utanför regeringen och då agera opposition när de finner påkallat, och ingen av dem behöver ledas av någon annan. Det är en modell som inte är ovanlig på kontinenten och bör kunna fungera även hos oss.

Sverige mådde bra av den liberala regeringen Reinfeldt, och skulle må bra av en liberal regering Lööf.