Är det positiva läget för Gotland ett resultat av den politiska majoritetens politik? Eller är det högkonjunkturen som är förklaringen?
Om detta kan man diskutera länge.
I går antogs ett program för att förbättra företagsklimatet på Gotland i regionfullmäktige. Varför kan man undra eftersom majoriteten gång på gång avfärdar rankningen av just detta. Skälen är lite varierande. Undersökningen besvaras av fel företagare. Det säger inget om verkligheten utan bara vad några företagare ”upplever”.
Man är däremot väldigt ivrig att lyfta fram andra undersökningar. De som visar hur hög företagsamheten är och att det går bra för de gotländska företagen.
Att det handlar om två olika saker och perspektiv vägrar man envetet att erkänna. Regionstyrelsens ordförande Meit Fohlin (S) var dock den mest nyktra i debatten och framhöll att det bevisligen finns en förbättringspotential.
Men precis när hon styrt upp debatten med att säga detta gick regionrådet Isabel Enström (MP) upp i talarstolen för att ”balansera” genom att avfärda detta med att det inte handlar om företagare som haft verkliga kontakter med regionen.
David Lindvall (S) efterlyste vad det är oppositionen saknar när de kritiserar ledarskapet.
Ett tips är att sluta beskriva näringslivet som ena gnällspikar som inte förstår att företagsklimatet är på topp. Och att inte återkommande beskriva privata företagare som potentiella fifflare som vill alla illa.
Det som präglade gårdagens sammanträde med regionfullmäktige var nya och oväntade koalitioner. Moderaterna lierade sig med den rödgröna majoriteten i flera frågor. Försäljningen av några av Gotlandshems fastigheter skapade den ovanliga koalitionen: V+SD+FI.
Lika svårt med argumenten man hade i den frågan, hade majoriteten i frågan om försäljningen av Kanonen 1, fastigheten där universitetet och biblioteket hyr in sig.
I frågan om Gotlandshem var det ren skrämselpropaganda och ideologiska skygglappar som dominerade.
Det fanns inga fördelar med fler hyresvärdar på den gotländska bostadsmarknaden. Det skulle bli ett elände för hyresgästerna. Men bara i Visby. Försäljningarna i När och Havdhem hade man inget att invända emot.
Även här stämmer inte ord med verkligheten. Vänsterpartiet talar om att alla har rätt till en bostad och att därför ska inga lägenheter säljas.
I dag har alla förvisso teoretiskt denna rätt, men att det krävs upp emot 10 års köande för att få chans på en lägenhet handlar det snarare om att det ska vara lika dåligt för alla.
Om Kanonen-affären blir en kanonaffär eller inte återstår att se. Frågan om varför man säljer hade inte helt glasklara svar.
Det var i alla fall inte för pengarna. Man pratade om en aktör som är villig att utveckla lärosätet och området i Visby hamn. Ändå fanns inget svar på hur man försäkrat detta i affären. Vilka krav på lokalt engagemang har ställts? Om det finns såna försäkringar hade halva den väldigt långa debatten kunnat undvikas genom att helt enkelt berätta om det.
Nu är affären klubbad och regionen har avhänt sig en synnerligen strategisk fastighet i stadens kanske viktigaste utvecklingsområde.
Kanon? Den som lever får se.