Först hände det osannolika.
Två av tre SD-politiker i fullmäktige avgick efter att ha blivit utsatta för samma hatare som bland andra undertecknad.
Detta för att SD Gotland tagit avstånd från det gotländska medborgargardet och deras före detta medlem som tagit initiativet till detsamma.
Att politiker och journalister hotas för att tystas är företeelser vi förknippar med andra länder. De som ägnar sig åt detta kallar sig sverigevänner men något mer osvenskt går knappast att finna.
Eftersom det handlar om samma hatstorm som svepte över redaktionerna och journalisterna inom Gotland Media vet jag precis hur den såg ut. Har man varit föremål för SD-hatarna i ett antal år är det inte mycket som förvånar en längre men har man levt i tron att detta hatande är ett påhitt av pk-medierna kan det komma som en chock att själv bli utsatt.
De flesta som hatat och hetsat efter den anmälda våldtäkten på Gotland har förvisso lämnat SD för att de antingen blivit uteslutna eller för att de anser att partiet är för mesigt – men det finns ändå många blåsippor bland hatarnas profilbilder. Tro inget annat.
Varken Kaj Lundmark eller Björn Ljung ska behöva utstå hot och hat, de är (var) folkvalda politiker oavsett vad man anser om deras partis politik.
Jag hoppas också att det kanske, kanske kan ha väckt en insikt om att det finns väldigt mycket att göra i SD:s sympatisörers skara även om jag i just denna fråga inte är särskilt optimistisk.
Nästa overklighetsupplevelse hade också ett viktigt demokratiperspektiv.
Det började med ännu en taffligt förberedd beslutspunkt, försöket med lovfritids som enligt dagordningen skulle utvärderas av regionfullmäktige.
I underlaget fanns flera icke belagda uppgifter. Å ena sidan var det väldigt få som utnyttjat tjänsten, å andra sidan hade personalen på fritidshemmen klagat på den ökade arbetsbördan. Det handlar alltså om att erbjuda familjer som inte har skolbarnomsorg (fritids) att ha sina barn där på loven då alla inte kan ta ledigt för att vara hemma med sina barn.
Även om inte många utnyttjat tjänsten finns anledning att tro att det var en viktig hjälp för detta fåtal.
Fritidshemmen är ändå öppna, de som utnyttjar lovfritids betalar så klart också för det. Det är dessutom oftast färre barn på fritids på loven så det borde inte vara tal om nån överbeläggning. Men allt detta kunde fullmäktige alltså bara gissa om eftersom det inte fanns någon utvärdering gjord. Ändå var förslaget att försöket skulle avslutas.
Så kravet på återremiss var alltså fullt rimligt, det tyckte till slut också Björn Jansson (S), regionstyrelsens ordförande.
Och här kunde debatten varit klar.
Men då rann det över för den annars lugne och saklige Björn Jansson och han kunde inte låta bli att undslippa sig en nedlåtande kommentar om att oppositionen inte brydde sig ett uns om sakfrågan utan bara hade anmärkningar på formalian.
En oförskämdhet som följdes upp av Stefaan De Maecker (MP) som tyckte det var ”dålig stil” av oppositionen att kräva att utlovade underlag skulle finnas. Han gjorde också om ärendet till en ”taxefråga” trots att det tydligt var ett beslut om utvärdering som skulle hanteras.
Det är inte första gången majoriteten istället för att svara på vilka underlag som finns, går till attack på oppositionen för att denna efterlyser ordning och reda.
Alla som har synpunkter är illvilliga och bara ute efter politiska poänger.
Tyvärr slutade det inte här.
Näst sist på gårdagens möte fanns ett interpellationssvar från byggnadsnämndens ordförande Karl-Allan Nordblom (MP) till Simon Härenstam (M) gällande hanteringen av de omtalade lyktorna på Alyhrs-fastigheten på Östercentrum.
När jag läste svaret i söndagskväll trodde jag inte mina ögon. En nämndordförande som i ett skriftligt svar uttrycker sig som ett förorättat barn. Som beskriver att han fattat sina beslut utifrån hur ärendet beskrevs i medierna.
Som avfärdar sin tillsynsmyndighets beslut med att den (länsstyrelsen) inte förstått?
Som avslutar med att påstå att Simon Härenstam är faktaresistent, som istället för att be om ursäkt håller fast vid att alla utom Karl-Allan Nordblom inte begriper ett endaste dugg.
Som när han ska förklara varför man inte överklagade gör det med att majoriteten inte orkade med ”det upptrissade tonläget” och när de till slut samlade kraft att agera så hade tiden att överklaga gått ut.
Det enda positiva med detta haveri var att man nästan inte tänkte på det nu återkommande presidiehaveriet.Eva Bofride