Påve Franciskus ger grönt ljus för att amma i kyrkan. Han uppmanar mödrar att ’amma utan rädsla’. Bryr jag mig? Ja, faktiskt. Dels för att det är ett välkommet ställningstagande från ett i övrigt ofta konservativt sammanhang - från en företrädare vars ord styr oerhört många människors liv, dels för att det inte är självklart att amma sitt barn offentligt i detta Herrens år 2018.
Jag har själv som nybliven mamma mestadels positiva upplevelser av amning utanför hemmet, men nog har det varit en del miner när jag ammat på café eller evenemang. Någon har sett förnärmad ut, någon nyfiken och någon äcklad. För det mesta dock rätt neutralt, eller möjligtvis ett glatt leende.
Jag hörde av en väninna i Åbo att amningsdebatten gått hög där nyligen, efter att diverse restaurangbesökare tagit illa vid sig av ammande och att en restaurang därför gått så långt att den annonserade om att man på deras restaurang minsann kunde äta utan att störas av ammande kvinnor, detta då dessa och deras små hänvisades till ett särskilt rum.
Annonsen väckte mycket starka känslor och restaurangen fick det hett om öronen, något som hade kunnat undvikas om man istället vänt på kuttingen och riktat annonsen till kvinnorna och där berättat att man inrett ett särskilt rum där man vid behov kan amma i lugn och ro (det ska inte underskattas). Faktum kvarstår emellertid: kvinnor och barn ska alltså helst gömmas undan och inramningen kring det speciella rummet blir i sig ett sorts amningsförbud light.
Amning väcker känslor, lite oklart varför. Jag undrade så smått om det skulle bli några negativa kommentarer i regionfullmäktige när jag ammade lilla dottern, men de har uteblivit. Jag förhörde mig dock för säkerhets skull innan om ordförande Bo Björkmans (S) inställning. Den var befriande krass: ’klart ungen ska ha mat’. Så enkelt kan det vara.
Men verkligheten är en annan för många. Kvinnor ska tydligen skyla sig och sina små när de senare ÄTER. Så snedvriden är ännu vår tillvaro, så trycks kvinnor undan och förhindras att delta i vardagen på det vis de själva önskar. Det är inte heller många år sedan en konflikt kring amning rasade i Sveriges Riksdag, där dåvarande talmannen hade sista ordet och förbjöd amning i plenisalen.
För mig är amning något högst naturligt. En bebis får mat från sin mor. Maten råkar komma från ett bröst (ett kvinnobröst!), som också kan förknippas med något att annat än bebismat (och då måste man plötsligt inse att en kvinna är så mycket mer än bara maka eller älskarinna eller vad det nu kan vara). Och det är ju där det går snett - för inte hade ju en pappa som ger modersmjölksersättning på flaska blivit hänvisad till ett särskilt rum?
Att påve Franciskus deklarerar att det är okej att amma utanför hemmet och därtill i heliga rum, är onekligen positivt. Förhoppningsvis raserar det många väggar till ’särskilda rum’ där kvinnor och barn ofrivilligt göms undan.
Självklart ska en kvinna kunna amma sitt barn utan rädsla eller skam. Varje gång så inte sker, reses ännu en vägg bakom vilken en mor som matar sitt barn förvrids till något fult och onaturligt.