Läroplan I ett nytt förslag bantar Skolverket de samhällsorienterade läroplanerna med motiveringen att det finns för få undervisningstimmar.
Redan i dag ligger Sverige långt under OECD-snittet när det gäller undervisningstimmar. Men i stället för att problematisera de korta skoldagarna väljer Skolverket alltså att rikta skalpellen mot det centrala innehållet. I sin intention att skära ner på det har myndigheten bland annat dragit ett pennstreck över avgörande historiska epoker i historieundervisningen. Det som blivit mest känt i rapporteringen är beslutet att avlägsna antiken från undervisningen i högstadiet. 


Med bakgrunden att regeringen nu också föreslagit att förlänga grundskolan med ett år ter det hela sig besynnerligt. Om grundskolan förlängs med ett helt läsår, borde det rimligtvis finnas utrymme för historieundervisning om en minst sagt betydande epok.
I grunden är det dock positivt att dagens kursplaner, som funnits sedan 2011, ses över. Skolverket landar i att läroplanerna behöver bli mer faktabetonade, vilket är välkommet. Omformuleringarna från att eleven ska ha ”förmåga att” till ”ha kunskap om” kan framstå som semantisk, men markerar ett viktigt skifte mot en mer faktabetonad undervisning. En annan kritik som Skolverket tycks ha lyssnat på är den om de omfattande och vaga betygskriterierna. Det är därför rimligt att myndigheten väljer att kapa onödiga värdeord och göra kriterierna mer överskådliga. 


I andra delar av det centrala innehållet har däremot värdeorden fått ökad status. I det nya förslaget till kursplan i svenska för högstadiet har kriterierna för urvalet av litteratur förändrats. ”Texter som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor, till exempel utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relation.” Exemplifieringar på litteratur i den befintliga läroplanen, lyrik, dramatik, sagor och myter, har helt enkelt tagits bort. 
Problemet är att detta snabbt avgränsar vilken typ av läsning som kan bedömas som relevant. Ämnen som sexualitet eller jämlikhet behandlas inte särskilt ingående i den tidiga litteraturen. Ändringsformuleringen riskerar också att skapa en enfald där det mest är modern litteratur som läses, snarare än äldre format som dramatik eller sagor. Också här riskerar de längre perspektiven att gå förlorade, eftersom allt ska ha en relevans för mer samtida spörsmål om liv och identitet. 
Det går att ha ett pragmatiskt förhållningssätt till att det faktiskt är mycket som ska hinnas med i skolan utan att radera en av den västerländska historiens kontinentalplattor eller diktera att litteraturen ska behandla identitetsfrågor. 


Skolverkets förslag missar poängen. Lösningen på att det finns mycket att lära är inte att kapa den tidiga historien eller att se till att det finns samtida svar i det eleverna läser. I stället borde denna viktiga kunskap få ta plats i skolan, och då också få ta den tid som det kräver. Det kommer gynna såväl skolans uppdrag som framtida generationers förmåga att förstå de längre perspektiven.