I ledaren med rubriken "När erfarna vårdare hellre väljer städjobb är det illa", berör Katarina Hedström uppsägningarna bland undersköterskor i äldreomsorgen och träffar rätt. Frågeställningarna är högst relevanta.
Jo, det är så illa. Undersköterskor tillåts sluta utan att arbetsgivaren ställer frågan om vad som skulle behövas för att stanna.
När det i november blev känt för Kommunal att cirka sju (som det var då) medarbetare på Tingsbrogården hade sagt upp sig reagerade vi såklart och lyfte detta med arbetsgivaren.
I möte och via mejl frågade vi: Hur hanterar och bemöter ni de medarbetare som har sagt upp sig? Jag är osäker på om de ens förstod vad vi menade.
Utifrån demografin och de mål som finns i kompetensförsörjningsplanen är det för mig helt obegripligt att arbetsgivaren inte reagerar när flera medarbetare säger upp sig på grund av arbetssituationen.
Så många års erfarenhet och bred kompetens som försvinner och som inte kan ersättas men ingen pratar med dessa medarbetare utan låter det bara passera.
När man efter många års arbete som undersköterska, där man gett allt men på grund av arbetssituationen inte orkar mer, inte ser någon annan utväg än att säga upp sig och arbetsgivaren inte ens bryr sig, hur värdefull känner man sig då?
Allt det här påtalades, ännu en gång i december, till personer i förvaltningsledningen. Vi fick inget svar på det mejlet.
Medarbetare på Tingsbrogården som sagt upp sig och själva ifrågasatte arbetsgivarens oförmåga att bemöta detta fick svaret "Vi köpslår inte med personal".
Jag häpnar över ett sånt uttalande!
Regionen har inte råd att tappa erfaren och kompetent personal. De senaste åren har jag i flera olika forum påtalat att chefer som får signaler att medarbetare vill eller funderar på att säga upp sig behöver ställa frågan; Kan vi göra något för att du ska stanna kvar?
Finns det en rädsla för vad svaret ska bli? För frågan ställs inte. Chefer låter medarbetare säga upp sig med ett "okej, lycka till".
Medarbetare i Region Gotland erbjuds ett avslutningssamtal innan anställningen avslutas men det är inte ett sådant samtal jag efterfrågar.
När avslutningssamtalet sker är det för sent, medarbetaren är redan på väg någon annanstans.
Debatten behöver fortsätta. Något måste hända som leder till förbättringar.
Medarbetare i vård och omsorg måste värdesättas och bli lyssnade på.
Den senaste tiden har debatten handlat om arbetsmiljö, bemanning, schemaläggning och kvalité på Särskilda boenden och då främst på Tingsbrogården.
Problematiken är dock inte en isolerad företeelse som bara rör ett specifikt boende.
Nämnda områden lyfts som problem i många andra verksamheter inom äldreomsorgen men också inom omsorg och hälso- och sjukvård.
Det är inte gnäll. Det är en verklighet där medarbetare varje dag gör sitt yttersta för brukare och patienter. Men medarbetarnas beskrivning av den verklighet de befinner sig i tas inte på allvar. Det ska mycket till innan de protesterar. Men det finns en gräns. Den gränsen är nådd. Inte i dag utan gränsen nåddes för ett bra tag sen.
Om det fortsätter på samma vis är risken stor att den ena efter den andra går och stänger dörren till vård och omsorgsyrket. Besvikna, trötta och uppgivna, ledsna över att inte ha blivit hörda när de lyft problem som handlat om arbetsmiljö, bemanning och schemaläggning.
Är det här medarbetare som kommer att prata gott om regionen som arbetsgivare tror ni?
Det är väl känt att sjukskrivningar är väldigt kostsamt. Regionen arbetar ständigt för att få ner sjuktalen men faktum är att dålig arbetsmiljö kostar ännu mer.
Det borde vara något för regionens ansvariga politiker och tjänstemän att ha i åtanke när ekonomin nu är överordnad.