När Helagotland.se ringer upp Björn för den här intervjun är han i Kroatien på semester. Jag har läst på lite och vet inte riktigt var jag ska börja. Björn Natthiko Lindeblad har ett liv utöver det vanliga. Det blir istället Björn som börjar.
”Jag ser att du varit på Koster”, ”hur hamnade du på Gotland?”.
Det är ganska fint och försiktigt vänder jag på steken. Hur var det nu det började? Du var väl ekonom?
– Det var väl ganska konventionellt. Jag hade inga starka känslor för vad jag ville bli. Man kan väl säga att jag snubblade in på Handels i Stockholm. Efter en utbildning där skulle det finnas många öppna dörrar. Det här var under 80-talet, yuppievågen, du vet, berättar Björn.
Efter tre år kände han att det här inte var riktigt han och två månader innan han skulle tillträda ett chefsjobb, bröt han upp och efter några års sökande packade han ryggsäcken och gav sig i väg på en Asienresa.
– Där stötte jag på buddhismen efter att jag blivit dumpad av en vacker kvinna på en sandstrand. Det låter ju hur klyschigt som helst, hahaha. Men så var det.
Björn berättar att han aldrig varit intresserad av religion, men det asketiska livet lockade.
– Jag hade jättesvårt att meditera och somnade så fort jag försökte, men här hittade jag en visdomstradition och kände att det här vill jag göra.
1992 blev Björn buddhistisk munk i den thailändska skogstraditionen, 30 år gammal. Han stannade sju år i Thailand, flyttade sedan till England och därefter till Schweiz, fortsatte bland munkar och nunnor i den buddhistiska skogstraditionen. När han var 47 år viskade en inre röst till honom att det var dags att gå vidare. Han vände hemåt och damp ned i Knäred...
– Det var en svår tid. Jag var utan pengar, utan arbete och gömde mig hemma hos min mamma och pappa. Jag träffade en Handelskompis, han frågade; ”Har du någon affärsplan?”. Jag minns att jag svarade; ”Jag går genom de dörrar som är öppna”.
Trots att Björn både var förvirrad och deprimerad, fanns en tillit som han förvärvat under sina nästan 17 år som buddhistmunk. En annan kompis bad honom komma och berätta om sin resa för sina arbetskamrater. Det blev ett uppskattat framträdande.
I Thailand hade han fått besök av Stina Dabrowski för en intervju i hennes program som alltid avslutades med ett gemensamt hopp. Hemma i Sverige kontaktade hennes man Kjell Dabrowski Björn och ville ha med honom i programmet Sommarkväll med Anne Lundberg som Kjell var producent för.
– Min medverkan togs väl emot och efter det hörde en talarbyrå av sig.
2012 blev han lyssnarnas sommarvärd i P1. Björn gick genom de dörrar som var öppna och blev en flitigt efterfrågad föreläsare, meditationslärare och poddare tillsammans med Navid Modiri.
För ett år sedan fick Björn diagnosen ALS, en sjukdom som göra att kroppens muskler förtvinar. Sjukdomen går inte att bota. Den 13 september 2018 skrev han på sin Facebooksida: ”I förrgår fick jag beskedet att jag har ALS. Läkaren bedömde att jag har någonstans mellan ett och fem år kvar”.
Hur mår du?
– Min kropp är påverkad och följer sjukdomsmönstret. Men, min fru och jag brukar säga till varandra att ”allt kan hända i hockey”. Reflektioner är en central del i buddhistisk träning och man kan väl säga att jag är exceptionellt väl förberedd för döden.
Efter beskedet bestämde sig Björn för att ge sig ut på en riksturné, Nycklar till frihet. Det skulle inte bli ett föredrag. inte heller en föreställning eller föreläsning. Utan på riktigt. Utan manus.
– Jag tror jag är den enda yrkestalaren som aldrig använder manuskript. Efter 10 år i kloster uppmuntrades man att tala. Man ansågs då ha nått en viss mognad och kunde tala utifrån sin erfarenhet.
Känner du av publiken eller hur bär du dig åt?
– Jag sitter inte på scenen som en andlig lärare eller filosofiprofessor. Jag har lärt mig att vara underhållande och har en del hyss för mig. Jag förenklar också lite så att tonåringarna kan hänga med. Jag vill att alla ska med och är lite som en vallhund, hahaha.
I morgon kommer Björn Natthiko Lindeblad till Sliteteatern.
– Jag gör en så kallad ”Jill Johnsson” och brukar hälsa på folk när de kommer. Det är mitt sätt för att inte bli så nervös. Då är det ju bara kompisar som sitter i publiken sen.