Skammen att berätta hur det verkligen låg till var det allra värsta. Att lägga alla kort på bordet för sina föräldrar som aldrig anat någonting.
– Jag hade pratat om att skaffa en ny bil, köpa hus, allt sånt där. Men allt var bara bullshit, jag hade aldrig några pengar, allt gick åt till spel, säger David.
För David, som alltid gillat den kick som spelandet innebär, eskalerade allt till ett beroende när kasinospelet blev tillgängligt via Internet.
Han beskriver det, där vi sitter i hans bostad för den här intervjun, att han helt tappade kontrollen. Han lät datorn stå på om nätterna så att han enklare skulle kunna komma igång då han vaknade.
– Jag kunde vakna vid tre, ”äh, det är snart morgon, ingen idé att jag somnar om”, man manipulerar både sig själv och sin omgivning.
Samtidigt som spelandet pågick utvecklade han ett alkoholmissbruk. Han är inte förvånad, säger han. Allt han gör går han ”all in” i.
Han kunde sitta i timmar, dricka och spela. Inte sällan vann han, varje gång blev det en kick.
Alla de pengar han spelat bort innan vinsten var lätta att bortse ifrån.
– Några gångar hade jag 50 000 eller mer på spelkontot som jag tänkte ta ut. Men under de dagar det tar att lösa ut dem hinner man ångra sig; ”kan jag vinna 50 kan jag lika gärna vinna 500”.
Någonstans inom sig lyckades han ändå, medan han sjönk mot botten, behålla ett visst mått av sans. Han var noga med att betala räkningarna, men varje månad slutade alltid på noll, oavsett hur mycket pengar han hade att spela för.
– Jag lyckades dessutom hålla mig borta från att ta lån, det är jag tacksam för, säger han.
Varför spelade du alls, kan du se det i efterhand?
– Jakten på kicken, de snabba kickarna som går att få via kasino. Någon slags flykt från mig själv, kanske, jag vet inte, jag hade ju egentligen allt; bra uppväxt, jobb, boende, flickvän.
När han till slut sökte hjälp var det för sitt alkoholberoende, vilken hade gått över styr. Spelet och alkoholen var det väsentliga att lägga pengar på, resten gick att fixa ändå.
– Jag åt hos mina föräldrar eller passade på att dyka upp hos kompisar när de satt och åt middag.
Det värsta av allt var att berätta för sina föräldrar, säger David. De visste att han spelade ibland, men inte i vilken omfattning. Han berättade ju bara när han vann.
– Alltså...alla lögner som kom fram, hur jag manipulerat och hållit på. Det var jävligt jobbigt, en enorm skam.
Han säger att spelberoendet är tufft att handskas med då kasinospelen finns tillgängliga hela tiden, man kan sitta i väntrummet hos tandläkaren och spela utan att någon märker det.
– Det är som att gå omkring med en öppen ölburk i fickan, det finns inga hinder, säger han.
David har sedan dess genomgått ett års beroendebehandling samt ytterligare ett år med uppföljande möten. Han vågade helt enkelt inte kasta sig ut innan han var säker på att klara det ”nya” livet.
Nu har han aktivt sökt sig bort från möjliga frestelser, han undviker miljöer med alkohol och har aktivt valt att även köpa streamingtjänster till tv-skärmen för att slippa reklamavbrotten.
– Jag gör vad jag kan för att undvika reklamen, det finns överallt. Går man in på Aftonbladets sajt har man det i ansiktet, till och med på helagotland.se rullar två, tre olika bolag.
Allt eftersom tiden gått har också bolagen slutat höra av sig, ett tag fick han ingen ro. De skickade brev, mejlade, messade och ringde.
– Man blev uppringd av någon på Malta som var övertrevlig, sade att de saknat mig och satte in 500 extra att spela för. Jag menar, vad fan är det för jobb!
Sedan några år lever han ett normalt liv med arbete, flickvän och ordnad ekonomi. Tittar han bakåt ser han en manipulativ människa med kidnappad hjärna; den stora miljonbonusen var alltid bara en liten, liten bit bort.
I framtiden ser han en beroende-boom komma då alla som vuxit upp med datorspelande blivit äldre och börjat lockas av möjligheten att vinna pengar.
– Med tanke på alla idrottsstjärnor som gör spelreklam i dag, det kommer att sluta i katastrof för många, säger han.
Någon dag efter mötet med David träffar jag Nina, en av de allt fler kvinnor som lockas till spelande och sedan fastnar. Särskilt gruppen medelålders kvinnor med spelberoende växer, visar statistiken.
För Ninas del utlöstes allt av en livskris. Nog för att hon funnit attraktion i den spänning som diverse kasinon tidigare givit, men när livet plötsligt vändes upp och ner blev spelandet snabbt en ventil där hon kunde uppleva någon slags lugn.
– Första gången satte jag in 200 kronor och det gick ganska bra, jag var uppe i 700-800 i vinst ett tag, men hamnade till slut på noll, så klart, berättar hon.
Men hon hade ändå nosat på möjligheten att vinna pengar, vilket var tillräckligt för att spela vidare.
– När allt runt omkring var jobbigt kände jag att jag här fick tillfredsställelse, det blev en flykt, helt enkelt.
Det som den första tiden skedde under viss kontroll – räkningar och hyra först och insättningar till spel bara ett par gånger i månaden – eskalerade snabbt. En satsad femma per spinn växte med tiden till uppåt 500 kronor. Ju större insats, desto större vinster.
– En gång plockade jag ut nästan 300 000 och tänkte ”nu är det nog, nu slutar jag”. Tre veckor senare hade jag spelat bort allt.
På några år tog spelberoendet Nina till botten. Om dagarna skötte hon sitt jobb, på kvällar och nätter, när familjen sov, var hon uppslukad av roulette- och kasinospel.
Hon stängde in sig, svarade inte på samtal och sms, allt hon ville var att vara för sig själv.
Tidsuppfattningen havererade, när hon trodde sig ha spelat en kvart kunde klockan visa flera timmar.
För att finansiera sitt missbruk tog hon lån i flera olika banker, månadskostnaderna uppgick inte sällan till dubbla lönen. I slutänden var ”räddningen” sms-lån, på nolltid fanns tusentals kronor tillgängliga, den 50 procentiga räntan var enkel att tänka bort.
– Uppfinningsrikedomen var enorm vad gäller att hitta vägar för att spela vidare. Jag gick över alla gränser, svek människor, sågade alla värderingar jag tidigare haft, säger hon.
Nina kapitulerade till slut, vilket inte är enkelt då hon alltid lagt skulden på något annat, vad som helst.
– Min största rädsla var alltid att hamna hos kronofogden, men till slut släppte jag taget och lät det gå dit. För min egen skull, för att få ett avslut. Det var ganska skönt, faktiskt. Ekonomin är fortfarande inte i ordning, men jag jobbar på att göra rätt för mig.
I dag är Nina sedan några år fri från det missbruk som varade i tre års tid, via behandling på alkohol- och drogrådgivningen. Hon har insett att spelberoendet är en livslång sjukdom.
– Det är så jävla stressigt att vara mitt i det där, det är en ballong som man vet när som helst kan brista. Det enda man gör är att ljuga folk rakt i ansiktet. Man sviker alla, inklusive sig själv. Några få har känt till sanningen, men ändå har ingen vetat allt, säger hon.
När du tänker bakåt, vad tänker du?
– Känner en enorm skam. På ett sätt tänker jag att det är ”värre” än att vara alkoholist, om du förstår hur jag menar. Jag har inte tagit några substanser, ändå brakar det i väg.
Nina har, via Spelinspektionens avstängningsregister ”Spelpaus”, låtit sig stängas av från alla bolag med svensk spellicens.
– Det är som ett slags antabus, säger hon. Det gäller att vika sig, jag kan inte spela ibland. Det gäller att förstå att jag är maktlös och det har jag gjort.
Fotnot: David och Nina heter i verkligheten något annat.