På onsdag nästa vecka har 16 elever från Solbergaskolan, Guteskolan och Wisbygymnasiet premiär för sin föreställning ”Låt oss leva precis som vi är”. Allt började som ett språkutvecklings- och integrationsprojekt med drygt 300 000 kronor i budget, med nationellt stöd via Länsstyrelsen.
– En viktig post har varit fikat. Samtalen blev så öppna med en gång, säger Ylva Hammar, en av kulturskolans tre pedagoger i projektet.
Tillsammans med Irene Duckert och Anna-Karin Renard började hon jobba i augusti och i oktober kom eleverna in.
Arbetsnamnet har varit ”MÖTET” och har till stor del kretsat kring det gemensamma fikabordet. Varje onsdag eftermiddag har gruppen mötts på kulturskolan, för att diskutera det som var och en bär på. Det har handlat om minnen, rädslor och framtidshopp, och ungefär hälften av eleverna är gotlänningar, resten kommer från andra länder.
– Vi hade bordsduken som papper, men det var inte självklart att det skulle bli texter, säger Irene Duckert.
Stödord och rubriker blev till historier om de känslor som eleverna har inom sig. Hela tiden har samtalet varit det viktigaste.
– Det har varit det som är mest fantastiskt i den här processen, säger Irene Duckert.
En av de som varit flitig som textförfattare är Jamal Mamand från Afghanistan, elev på språkintroduktionsprogrammet.
– Mina texter kommer från hjärtat. De handlar om kärlek och om väntan. Det är mitt liv just nu, väntan, väntan, väntan. Jag är trött på att vänta, säger han, och förklarar hur mycket ett uppehållstillstånd i Sverige skulle betyda för honom i form av möjligheter till eget boende och ett arbete.
Just nu är han mest nervös, på onsdag väntar två elevföreställningar och en öppen föreställning på kvällen för allmänheten i Wisbygymnasiets aula. Från scenen utlovas dans, teater, musik och texter med närvaro.
Irene Duckert berättar att skolföreställningarna, på grund av sitt innehåll, ges för högstadie- och gymnasieelever.
– Det handlar bland annat om smärtan i att vänta, smärtan i att bli tillbakaskickad till Afghanistan och att dö där, säger hon.
Men det finns även texter med lyckliga slut. Och en hel del musik som förmedlar stämning. Sedan är arbetet i projektet över.
– Det har varit jättespännande och utvecklande, både sorgligt och roligt. Några gånger har jag åkt härifrån och gråtit, andra har jag skrattat, säger Irene Duckert om processen.
Hennes förhoppning är att kunna fortsätta arbeta med elever på ett liknande sätt redan i höst.
– Integration och kultur är så fantastiskt bra, säger hon.