Emerich Roths handslag är en länk till historien, från lilla staden Sevlus i dåvarande Tjeckoslovakien på 1920-talet, via Förintelsen och ända in i vår polariserade tid.
I fyrtiofem år höll han tyst, i fyrtiofem år efter att Auschwitz befriats bar han sina minnen från nazisternas koncentrationsläger inom sig.
Varför? Han hade inget annat behov, säger han. Och kanske skulle han ändå inte bli trodd?
– Efter att ha upplevt total förnedring, orkade jag resa mig och gå vidare i livet, jag arbetade inom socialvården och hjälpte mig själv genom att hjälpa andra.
Men så kom den där sommardagen på Birger Jarlsgatan i Stockholm då han plötsligt hörde trampet av kängor och de rop han kände så väl.
Vi ska återvända till den stunden.
Det är i år tjugo år sedan Emerich Roth, som satt i fem koncentrationsläger under andra världskriget, första gången föreläste på Gotland, på initiativ av Rädda Barnens Kerstin Blomberg. Under förra veckans besök berättade han om vägen ut ur hatet på skolor i Fårösund, Hemse och Visby.
Den här intervjun genomförs på det hotell där Emerich Roth oftast bor under sina ö-besök. Det är dagen efter hans uppskattade framträdande i Fårösund, i tidningen för dagen står att läsa om två pojkar från Afghanistan ser honom som sin hjälte.
Det är så det brukar vara, de som hör honom blir tagna, kanske stannar upp och funderar. Fortfarande säger många ”det där hade jag ingen aning om”.
– I läroböckerna berättas om nazismen. Det jag förmedlar är det inre kriget, som jag kallar det. Det som verkligen hände bakom eltaggtråden, det som pågick inom oss. Det är berättelser som måste fortsätta att berättas.
Emerich är märkbart trött och ber också om ursäkt för det. ”Du får förlåta en gammal man” säger han.
Han fyller 93 nästa gång och föreläsningarna tär på krafterna.
– Jag tänker varje gång att jag borde säga nej. Jag borde göra något annat, resa till solen, lyssna på musik. Men så står jag där i aulan ändå, ler han.
Kraften kommer från de ungdomar han träffar, de som ber om en kram och en selfie. Och också för det ämne som engagerar honom så; vägen ut ur hatet. För så är det: även under vårt möte börjar ögonen efter hand att glöda.
Sevlus på 20-talet, en liten stad med 15000 invånare, 3 000 av dem judar, de flesta hantverkare; snickare, skräddare, plåtslagare.
Här har historien sedan dess haft sin gång, efter kriget kom staden att tillhöra Sovjetunionen och ligger i dag, nu med namnet Vynorahdiv, i Ukraina.
Jag reser dit med datorns hjälp, ser fälten, bergen, Tiszafloden, gränsen till Rumänien.
Här växte han upp med mor, far, fyra yngre systrar och ett barns alla drömmar. Pappa var typograf och Emerich tänker på honom med en närhet som syns så tydligt i hans ögon.
Berätta om pappa?
– Han var full av kärlek till oss barn. Det var en kyss på handen och en kram när jag gick till honom efter skolan. Den antisemitism som började gro gick att leva med tack vare kärleken inom familjen.
För egen del var han nog socialarbetare redan i småskolan, skrattar han. För leendet, skrattet, finns alltid närvarande trots den historia han bär.
Hade han tre karameller med sig till skolan gav han bort två, och från pappans tryckeri stal han biobiljetter och gav bort till kompisar.
Den där pojken du var, vad drömde han om? Minns du?
– Han skulle bli sångare, kompositör. Jag hade en bra sångröst och tog sånglektioner, men...så blev det på ett annat sätt.
Minnen: De gula judestjärnorna, den plötsliga deportationen, den långa resan, vrålande röster när tågets dörrar öppnades, schäferhundars skall, döda kroppar som kastades ut från vagnarna vid ankomsten till Auschwitz.
Och mer: Människor i blåvitrandiga kläder som förklarade var de hamnat. Ingen trodde dem. Inte i sin vilda fantasi trodde Emerich eller någon annan på vad de berättade.
– Pappa hade en krigsskada från första världskriget och haltade lite. När det var vår tur att passera den man som visade sig vara Mengele hade vi förstått. De till vänster överlevde, åt höger vinkades gamla och sjuka för att gasas ihjäl, även vi då var ovetande om just detta. Jag höll pappa under armen för att hans hälta inte skulle märkas och vi kunde passera.
Mamma och systrarna sorterades år vänster. Emerich höll ögonkontakt så länge det gick, sedan försvann de.
Mot alla odds överlevde Emerich förnedringen, misshandeln, svälten, slavarbetet i fem olika läger.
Efter befrielsen, 27 januari 1945, fanns inget att återvända till, barndomshemmet var plundrat, familjen borta, han själv så svårt sjuk i tuberkulos att läkaren gav honom sin dödsdom.
Men mot alla odds, igen, kom ett oväntat livstecken via brev till sjukhuset. En av systrarna var vid liv och bodde i Sverige. Emerich fick livslusten tillbaka, tillfrisknade, flyttade 26 år gammal till Sverige och startade sitt nya liv.
– Jag överlevde tack vare den kärlek jag växte upp med, den kunde nazisterna aldrig ta ifrån mig, säger han på sitt trygga och lågmälda vis.
Hur ofta är du där i lägret, i tanken?
– Ofta. Inte på dagen, men om natten, i mardrömmarna. Tyvärr. En gång är det fyra revben som knäcks, en annan gång är det axeln, ibland bara ett enda finger som bryts.
Då kastar han sig av och an i sömnen, berättar han, men ler sedan och säger:.
– Men om dagarna är jag ganska normal.
Jag tänker på pappa som låg inkallad i Katthammarsvik under kriget. Så nära men så långt bort, så fjärran från ondskan men ändå mitt i den tiden.
Det hemskaste kom tillbaka den där sommardagen i Stockholm. Emerich trampar med skorna mot golvet, taktfast.
– Jag trodde inte det var sant. Och det som berörde mig mest illa var att ingen reagerade, som om det som hände var alldeles naturligt.
Den stunden fick honom att till slut bryta nära femtio års tystnad.
– Jag ringde några vänner med samma bakgrund och tillsammans startade vi föreningen Förintelsens överlevare. De som orkade gav sig ut i skolorna och föreläste. Nu har tiden gått och vi är inte så många kvar, fyra, fem stycken, bara.
Gång på gång tar han sig i skolsalar och aulor igenom sitt liv, han uppskattar att han besökt 1800 skolor genom åren. Och varje gång är han lika rädd att misslyckas.
Vad är du rädd för?
– Att jag inte ska klara det. Att de som lyssnar ska tycka synd om mig. Då är det det som ungdomarna minns, ”oj, det var så synd om Emerich”. Syftet är inte att framkalla medlidande, syftet är att visa vikten av kärlek och kunskap om historien. Bristen på kunskap är det farligaste av allt.
Emerich ser 1930-talet komma tillbaka, säger han. Han ser med förfäran Trump ta makten (”täcker man över hans frisyr ser han ut som Mussolini”), han ser med samma förfäran SD ta sig in i Sveriges riksdag och sedan växa.
Mest av allt brinner han för skolan. Där sitter vår framtid, fem dagar i veckan, där tillbringas ofta mer tid än tillsammans med föräldrarna.
Skolorna är fulla med bra och fina ungdomar, men där finns också, menar han, de pojkar som aldrig haft någon kärleksfull pappa.
Frånvaron av manliga förebilder som så lätt leder fel och gör dem till hatare, som han väljer att kalla dem.
– Här har de manliga lärarna en stor uppgift, att se, att lägga handen på axeln, att finnas till för dessa unga pojkar och ge dem kärlek.
Emerich Roth grundade organisationen Exit, vilken i dag hjälp omkring tusen män bort från rasistiska och nazistiska rörelser. Flera av dem är i dag ibland med honom på föreläsningarna.
När du ser ungdomar som valt det spåret, som blivit ”hatare”, vad väcker det för känslor i dig?
– Att jag vill träffa dem, var för sig. Det är just dem jag helst vill nå. Kanske är det första gången de får lyssna på en gammal man som kan berätta hur det verkligen var.
Vad är det du ger dem som hoppar av, tror du, som de inte fått tidigare?
– Förståelse...många har givit upp hoppet. Jag ser den där lilla osäkra människan bakom fasaden, han som skriker och gapar för att få rubriker, för att bli sedd. Vad det handlar om är ett desperat rop på hjälp. ”Det är inte mig du ska vara arg på”, brukar jag säga. ”Det är din farsa”.
De är inte många kvar nu, vittnena. De enda som kan berätta. De som hörde, kände, så. De överlevde mänsklighetens yttersta grymhet men inom en inte avlägsen framtid har tiden tagit dem alla.
Vi som är kvar, vad vill du att vi ska göra?
– Förnekandet har redan börjat, det började för länge sedan. Där är vi för sent ute. Men att finna en väg som håller minnet levande, ta varje tillfälle, ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Jag har aldrig besökt Auschwitz, bör jag resa dit?
– Absolut. För att se och känna, då blir viljan starkare att berätta. När vi är borta måste andra ta vid, Förintelsen får aldrig glömmas.
”Men skolfrågan”, säger han plötsligt och tänker länge, länge.
Jag sitter också tyst; blåvita tapeter, solen där ute, havet, en dagisklass som går förbi.
– Om jag fick vara en snäll diktator skulle jag ändra allt från grunden. Lärarutbildningen, valet av rektorer. Alla föräldrar förmår av olika skäl inte att ge tillräcklig kärlek, så är det, och då är skolan enda stället där vi kan kompensera.
Kan vi, menar han, minska risken att de svaga lockas till destruktiva gäng för att de istället funnit en plats bland positiva ungdomar, minskar också risken för kriminalitet. Det är inte fler poliser behöver, det är mer kärlek i skolan.
– ...vet du, säger han, jag föreläste på ett ungdomsfängelse en gång, och mitt i allt reste sig en kille i 20-årsåldern: ”Kan jag ge dig en kram”, sade han. För honom blev jag den pappa han antagligen aldrig haft.