Det har varit en krokig livsväg som lett fram till den Agnes hon är i dag. Vi pratar om det i den här intervjun, om diagnoser, om kroppshets, om känslan av att inte räcka till och om att utnyttjas mot sin vilja.
De erfarenheter allt detta givit har blivit fundamentet på vilket hon står i dag. Det och gården, Stafva gård i Barlingbo. Där är hon född och uppvuxen, där har hon sitt hemma och sin största trygghet.
– Att känna lukten av gödsel när det sprids över åkrarna om våren...mer hemma är så kan det inte bli, säger hon när vi efter intervjun tar en promenad i den rödgula oktoberexplosionen.
Mössan nerdragen, byxbenen i stövelskaften, ganska långt från den bild många kanske har av henne efter dokusåpan ”Love Island” i Tv4 där hon under hösten kom att bli en av huvudpersonerna.
”När du är redo att stiga in i det okända kommer en av två saker att hända – du hittar något stadigt att stå på eller kommer du lära dig att flyga”. Visdomsorden stod att läsa på en tavla i uppväxtens badrum, Agnes läste det var gång hon borstade tänderna. Till slut vågade hon kasta sig handlöst ut...och hon flög!
På sociala medier söktes medverkande till en första svensk säsong av ”Love Island”, en dokusåpa med brittisk förlaga där tittarna styr handlingen via en app och där deltagarnas fokus är att hitta kärleken.
Livet var rätt grått då, något var tvunget att hända, så Agnes sökte – och blev antagen.
– Jag har alltid gillat att kolla på ”Paradise Hotel” och ”Ex on the Beach” och sådana serier, det är så himla kul, så mycket psykologi. Men där gör deltagarna hela tiden bort sig, blir packade och säger sjuka saker. Här handlade det mer om kärleken, fokus på relationer.
Det blev 32 dygn på grekiska ön Korfu, introducerad som ”bombnedslag”, instängd i en villa, aldrig möjlighet att gå undan, alltid känslorna i svang, hela tiden tv-kameror riktade mot sig.
Bara det en prövning för Agnes med sina diagnoser.
– Ska jag vara ärlig hade jag aldrig trott jag skulle hitta kärleken...och så är Niklas den första jag möter!
Du som tittade vet förstås allt det där.Men för alla andra: Jodå, den där Niklas var allt något särskilt! Han bor i Borlänge, det sprakade om dem i rutan och det har fortsatt att spraka efter att serien tog slut.
Dagen efter den här intervjun ska Agnes resa till honom i Dalarna. Vad som händer i framtiden vet de inte...
– ...men vi kan bara inte släppa det här, vi måste ge det en chans!
Hur känns det att vara nykär?
– Det är så jävla nice, alltså! Men samtidigt svinläskigt. Men jag tycker om att vara i förhållanden, då mår jag som allra bäst. Så jag hoppas...
I tv-rutan hånglades det och visades hud, talades om kärlek och söndrande svartsjuka och pågick förföriska spel mellan lättklädda deltagare.
Det som inte kom fram var den svärta som finns och funnits i Agnes, skriken inom henne att någonting varit väldigt fel!
Nu vill hon använda sitt nyvunna kändisskap till att tala öppet och sprida kunskap om psykisk ohälsa och den stress som många ungdomar, kanske främst flickor, lever under i dag.
Den press och stress som hon för egen del, som hon säger, vet ”alldeles för mycket om”.
– Jag vet hur det var i skolan, jag kände mig aldrig hemma där. Jag var bra på kreativa ämnen, men inte på att plugga. Men samtidigt som jag kände mig otillräcklig kände jag kraven på att ha bästa betyget, snyggaste killen, flest följare, se bra ut, vara populär. Inte konstigt att många stressas sönder redan i högstadiet. Allt det där skulle jag vilja tala om, kanske i föreläsningar, kanske via sociala medier, säger hon.
Vi träffas på Stafva gård dit Agnes återvände i januari. Här lever hon nu på sin barndoms gård där hon inte bott sedan hon flyttade till Skåne som 16-åring för ett musik- och musikalgymnasium.
Därefter blev det en tid i London och även några år i Visby innan hon vände hem.
– Jag skulle kunna tänka mig att bli bonde, säger hon plötsligt.
Ha en mjölkgård, menar hon, kanske en hästgård. Gå med mössan nerdragen och bajs på skorna och göra riktiga dagsverken.
För henne är det bästa sättet att må riktigt bra. Bäst mår hon tillsammans med sin mammas häst Sancarre, ett halvblod som kallas Pojken och står på Suderbys i Sjonhem. Han är svart till färgen och, som Agnes säger, ”extremt vacker”.
– Många unga tjejer gör ingenting utan fastnar framför mobilen, tränar de på gym finns kroppshetsen där också; man ska se bra ut och ha de rätta märkeskläderna. Tyvärr kan jag vara likadan.
Men det behövs inte här på gården och i stallet, menar du?
– Nej, nej, nej... att vara i stallet, sköta hästarna, dra fram vattenpåsar, jobba sig trött... då gymmar man utan att tänka på det och kan se ut hur fan man vill!
Vem är mest du, hon med bajs på skorna eller hon med bikini i tv?
– Hon med bajsskor, definitivt! Men det hindrar inte att jag tycker om att sminka mig och se bra ut.
Under gymnasieåren i Skåne utsattes Agnes för en våldtäkt. Det var fest, hon var berusad, hon kom till sans under själva övergreppet och översköljdes dagen därpå, och lång tid framöver, av såväl skuld som skam. Hon tänker sig dit igen, har valt att vara öppen med händelsen för att det hjälpt henne att komma vidare:
– Först tvingade jag bort det som hänt, försökte glömma, skyllde på mig själv...
Men?
– Sedan berättade jag för kuratorn på skolan, det var efter någon månad. ”Men Agnes, sa hon, du har blivit våldtagen!”. Jag slog ifrån mig, nej, det har jag inte, jag ville inte ens uttala ordet, det var så äckligt!
Hur ser det ur där inne i mörkret? Försök förklara.
Hon funderar en stund, hon har hällt kaffe i kopparna, ett katt vilar på kökets fönsterbräde, solen slår in.
– Det är ensamt, svart, fyllt av ångest...och massor av förnekelse.
Det tog säkert ett halvår innan insikten om vad hon varit med om riktigt landade. Men hon polisanmälde aldrig.
– Vem hade trott på mig? En 18-årig full tjej? Det hade aldrig gått till rättegång. Men samtidigt kan jag ångra det i dag, det hade varit värt mycket för mig att jag försökt ge mig själv rättvisan.
I dag har hon sedan länge kommit över skammen och menar att ämnet är viktigt att belysa. Många fruktar främlingen trots att statistik visar att risken är störst att våldtas av någon närstående.
– Många förstår nog inte att det är det de utsatts för, liksom ”jag sa ju ja, men jag hade i och för sig sagt nej 500 gånger innan, men jag sa ju ja”. Det är ett jätteproblem bland unga i dag och som det inte kan hållas tyst om.
Varför väljer just du att ta upp ämnet? I den här intervjun och även i din blogg?
– För att det är viktigt, för att jag inte skäms över det jag varit med om och för att jag tror att andra som utsatts kan hjälpas av att de faktiskt inte är ensamma.
I dag lever Agnes med dubbla diagnoser; borderline och posttraumatiskt stressyndrom, det sista nämnda sannolikt utlöst av det där övergreppet.
Hon sökte själv upp psykiatrin på Gotland, vars behandling hjälpt henne att få styrsel och rätsida på tillvaron.
”Nej, nej, du är så trevlig och så bra” sa omgivningen men samtidigt skrek det inom henne och känslan var att ingen såg. Ingen såg självskadebeteendet, ingen såg ätstörningarna...inte förrän hon på egen hand sökte hjälp.
– All cred till psykiatrin, de har varit fantastiska, de har hjälpt mig komma igenom allt det här, de fick mig att hitta grunden till vem jag verkligen är.
Så vem är du, mer än hon med bajs på skorna?
– Haha, jag är modig, vågar kasta mig ut även om jag är rädd, jag försöker att inte döma andra, försöker att hela tiden vara bästa versionen av mig själv. Jag är snäll...och stolt över min historia.
Var själva diagnoserna i sig, att få svart på vitt, viktiga för dig?
– Absolut. Det var en jättelättnad, nu har jag något att hänga upp allting på, jag förstår mina reaktioner och måste acceptera mig som jag är. Jag har ett ansvar att hjälpa mig själv att må så bra som möjligt.
Är allt det där lagt bakom dig nu?
– Mycket av det, i alla fall. Och jag har som sagt en insikt om varför jag är som jag är. Och våldtäkten...jag känner ingen skam längre, varför skulle jag göra det? Det var fan inte mitt fel!
Agnes brinner för sitt ämne, det är tydligt. Hon vill gärna vara en förebild, en tjej som haft sina svåra stunder men gått hel ur sin svärta.
Efter ”Love Island” har Agnes överösts av positiva kommentarer och meddelanden. En del hat också, det tillhör, säger hon, men absolut övervägande delen gör henne glad, så glad.
Men 30 000 följare på Instagram, företrädesvis unga tjejer, innebär också ett visst ansvar, det är hon medveten om.
– Jag får många frågor om längd och vikt, om träning, om jag är opererad, vilket jag inte är. Genom min egen bakgrund förstår jag att många som hör av sig har problem, ”jag är 170 centimeter men vikten är oviktig” svarade jag en tjej i går. Hur går man ner i vikt, frågade en annan: ”Ät husmanskost, gör det som är kul och ge dig själv kärlek”.
Agnes är 23 år, hon är kär, vet inte riktigt vart i världen hon ska ta vägen härnäst – och där framme väntar framtiden. Så frågan är vad hon ska göra med den?
– ”Love Island” har givit en del sponsorerbjudanden, kanske kan det göra mig mer sedd och att jag får möjlighet att styra in det på psykisk ohälsa. Det är vad jag vill göra.
Förresten, har du själv sett tv-serien?
– Nej... inte än, jag vet inte om jag vill.
Handen på hjärtat, du sökte för att du ville synas?
– Det är klart, om jag bara velat dejta hade jag kunnat göra det på någon dejtingsajt. Men det var ändå inte det som drev mig, det var att kasta mig ut, våga något nytt...precis som det stod på den där tavlan i badrummet när jag var liten.