356 dagar. Så länge satt Mansour Omari i syriskt fängelse. Där torterades han, både fysiskt och psykiskt. Orden och skriken från hans medfångar ekar fortfarande i hans huvud.
Men nu bor han här, i en liten stuga i Brissund. Våren har precis kommit till Gotland och Mansour Omari står på verandan. Han röker en cigarett – något han verkligen saknade att kunna göra under sina månader i fängelse. Fåglarna kvittrar och en fasan promenerar runt i trädgården. Det här är frihet, påpekar Mansour Omari. Något han verkligen inte tar för givet.
– Jag har dåligt samvete. Jag vet att det inte är mitt fel, men jag känner mig skyldig. Att det var jag som släpptes fri och inte de. Jag kan se färger, jag kan äta, jag kan dricka. Jag är fri, de har ingenting. De får aldrig se solen, säger Mansour Omari.
Vi spolar tillbaka tiden, till år 2012. Mansour Omari, som i grunden är journalist och människorättsaktivist, arbetade då på ett center i Damaskus som dokumenterade namn på försvunna personer i Syrien. Men en dag, som till en början var som vilken dag som helst, vändes allt upp och ned. Plötsligt tog sig al-Assads soldater in på kontoret. De skrek och siktade sina AK-47:or mot dem.
– Vi blev chockade. Vi visste att sånt här kan hända i en totalitär regim som Syrien, men vi trodde ändå inte att det skulle hända oss. Vi var ju opartiska. Vi förstod inte varför de gav sig på oss, säger han.
Mansour Omari och hans 14 kollegor togs till fånga, samt en besökare som just då befann sig på kontoret.
– Soldaterna såg också chockade ut när de kom in på kontoret. Vi var kristna, muslimer och ateister. Vi hade inga skägg, och kvinnorna var inte täckta. De såg att vi inte var några terrorister.
Men det hindrade dem inte från att ta Mansour Omari och hans kollegor till fånga.
– Vi anklagades för att sprida falska nyheter, precis som Trump gör i USA i dag. Allt som inte passar dem är falska nyheter.
Först fängslades de på en militär flygplats. Där såg han andra torteras, men Mansour Omari och hans kollegor klarade sig undan.
– Jag tror inte vi blev slagna eftersom vårat fall var känt i världen och många försvarade oss. Men vi såg andra bli slagna, även barn, säger han.
Efter några veckor i fångenskap började de hungerstrejka.
– Vi ville veta vårt brott, men de gav oss inga svar. Efter sex dagar utan mat sa de åt oss att göra oss redo.
För en kort stund tänkte de att de skulle frias. Så var inte fallet. Istället kedjades samtliga 15 kollegor ihop och sattes i en buss med förbundna ögon. Trots att Mansour Omari inte kunde se något, kände han att bussen färdades upp för ett berg.
– När de lämnade över oss sa de "de är utbildade, ta bra hand om dem". Vilket betydde "slå dem extra mycket".
Till skillnad från det förra fängelset klarade de sig inte undan tortyren den här gången. När de klev in i fängelset, klev de in i helvetet. De blev slagna med träpåkar och chockades med elpistoler.
– De misshandlade oss besinningslöst. De andra, som redan fanns i fängelset, sa att det här var det värsta de hade hört, att de grät när de hörde oss.
Och våldet slutade inte där, den där första kvällen. Utan varje gång vakterna såg dem blev de misshandlade.
– Det här var underhållning för dem. De tvingade av oss kläderna, drog ned oss på knä och gav oss elchocker på ryggen. Skrek vi inte så ökade de voltstyrkan. Och hela tiden skrattade de. Det här skedde på daglig basis.
Det gick inte en dag utan att de frågade "varför?".
– Många använder tortyr när de vill få ut information. Men de ville ju inte ha någon information från oss. Vi hade redan sagt allt. De ville bara ha kul.
Situationen i fängelset var en mardröm. Förutom den dagliga tortyren hade alla skabb och vägglössen plågade deras kroppar.
– Hälsosituationen var fruktansvärd. Vi hade ingen ventilation, kläderna var skitiga och vi fick inte mycket mat.
Där och då hade det varit enkelt att bara ge upp. Men trots den totala misären släppte inte Mansour Omari tankarna på sitt uppdrag – att dokumentera fångarnas namn.
– Det var mitt jobb, och nu såg jag allt med egna ögon. Så jag sa till mina vänner att vi måste skriva ner namnen på något sätt.
Det var lättare sagt än gjort där i cellen, tio meter ner under jorden. Men tillsammans med fyra personer, som Mansour Omari kom nära under sina månader i det militära fängelset, inledde de projektet att få allas namn nedskrivna. Först försökte de skriva i den tjocka smutsen på en skjorta, men bokstäverna suddades ut. De behövde bläck. Då försökte de istället att använda ett kycklingben som penna och tomatsoppa som bläck. Men inte heller det ville fastna på tyget. Då fick Mansour Omaris vän, som jobbade som skräddare, en ingivelse.
– Vårt tandkött blödde ständigt. Så han tog en plastpåse, gnuggade på tandköttet och spottade ut blodet i påsen, berättar Mansour Omari.
Blodet visade sig fungera bra som bläck. Genom att blanda ut det med rost fastnade bokstäverna ännu bättre. Därefter började de samla ihop namnen. Sedan skrevs de ned på tyget ett efter ett – samtliga 75 namn.
– Vi lovade varandra att den som först släpptes fri skulle ta med sig tyget.
Och det visade sig bli Mansour Omari.
Efter 356 dygn i fångenskap släpptes han till slut ut i friheten. I dag vet Mansour Omari hur det har gått för ungefär en tiondel av hans 75 medfångar. Vissa har släppts fria, vissa har flyttats till civila fängelser – och vissa har dött. De resterande 90 procenten har Mansour Omari ingen aning om. I dagsläget är tiotusentals syrier försvunna, utan några som helst spår.
– Jag är tacksam att jag är fri, men jag blir ständigt påmind om de andra. När jag känner en bris uppskattar jag den, men jag minns samtidigt dem som inte har någonting där nere i mörkret.
När Mansour Omari fick asyl och flyttade till Sverige, i januari 2014, placerades han först på ett boende utanför Härnösand. Men i augusti i fjol valde han att flytta till Brissund.
– En vän tipsade om Gotland, han sa att det var vackert här och en bra plats för författare. Jag ville ha en plats nära naturen där jag kunde skriva mina memoarer.
Och det är vad han gör i dag. I sin stuga i Brissund håller Mansour Omari just nu på att skriva sina ned sina minnen. Målet är att vara klar vid årsskiftet, därefter ska boken översättas till engelska och förhoppningsvis även till svenska.
– Jag har inte satt någon titel på den än. Men jag kallar den "75 skuggor av hjältar".