Det har tagit sin tid, men till slut har Jakob Ringbom kommit ut ur historiegarderoben. ”Jag står för att jag är en nörd, jag letar ju spår från det förflutna överallt”.
För inte särskilt länge sedan köpte Jakob en bok om hur ångmaskinerna fungerade på den gamla tidens fartyg.
Den heter ”The Blue Book of Facts of Marine Engeneering” och berättar om bland annat ångmaskiner, pannor och turbiner på stora ångare.
Det är bara en titel i raden av för gemene man svårförklarade inköp, men helt i linje med hans omåttliga fascination för alla tiders fartygskatastrofer.
– När man satt sig in i förlisningarna stiger människor fram och tar över berättelsen, man hamnar själv i den kontext de levde i, säger han.
Förra veckan kom ett genombrott i Jakobs forskning kring Gotlandsfärjan Hansas förlisning i november 1944. Via en rysk forskarkontakt fick han fatt i den attackrapport kapten Mogilevskij på ubåten L-21 lämnat efter sig. L-21 som med sin torped sänkte det gotländska passagerarfartyget. GT berättade om detta förra lördagen. Nu ses vi för att gå på djupet med hans intresse för historia – vad är det egentligen som lockar?
Jakob har tre historiska romaner bakom sig; Debuten ”Jeanne: Av rädsla för eld” 2013, första svenska boken om franska nationalhelgonet Jeanne d’Arc, ”När äppelträden blommar” om just Hansakatastrofen samt ”Öster om sol, väster om måne”, vilken handlar om konstnären John Bauer som 1918 gick till botten i Vättern med fartyget ”Per Brahe”. Den gavs ut hösten 2017.
Men det var ju inte så det skulle bli, han skulle bli rockstjärna!
När vi pratar om de där 90-talsåren där vi sitter i familjens kök i Hamra ler han närmast förläget. Men då var en annan tid, gruppen Oasis låg på listorna och övertygelsen var stor.
Först hiphop med gruppen Funkiga As, därefter trall-indie med bandet Själ, det gjordes demo-skivor och skickades till skivbolag, men någon karriär blev det aldrig.
– Nej, tack och lov, säger han i dag.
Varför?
– För att jag inte vill stå på scen! Jag vill inte synas på det viset, det upptäckte jag efter hand. Att skriva böcker är alldeles utmärk. Att få berätta en historia men utan att direkt bli sedd. Det jag gör nu kan jag stå för till hundra procent.
Så här är han alltså, långt från det mesta, såväl geografiskt som i tid och tanke. Hamra är hans plats på jorden, av såväl praktiska som mer känsomässiga skäl.
– Det praktiska är krogen, Hamra krog, som vi driver om somrarna. Men annars...nej, jag kan inte hitta ett bättre ställe. Jag har svårt för städer och för skog, det är alltid något som stör synfältet.
I Hamra är vidderna öppna, stenmurarna skär som historiska snitt genom landskapet, skapade av de generationer som befolkat trakten.
För fem år sedan köpte Jakob och hustrun Nina det hus i Hamra där de bor med sonen Milou, bara en pust från Jakobs föräldrahem. Huset är från 1800-talet och en guldgruva för en historienörd.
– Här kan jag leva i det förflutna, säger han. När jag rev en vägg bakom tappan stod ”Henry Mattsson, sommaren 1947”, det är lycka att finns sådana meddelanden. När vi renoverade köket hittade jag en del av en lie under skafferiet.
Han själv gör samma sak, lämnar små hälsningar i bjälklaget till kommande generationer, samma spår av mänsklig närvaro som han själv hela tiden söker.
För att inte tala om alla föremål, minnen och hågkomster han samlat på sig under åren.
– Man kan inte spara allt, men man kan spara mycket. Jag har en hel del grejer på vinden, saker som berättar om mitt liv.
När Jakob läste religion och historia på universitetet älskade han att skriva uppsatser.
Det var så han kom i kontakt med Frankrikes nationalhelgon Jeanne d’Arc (1412-1431), även kallad Jungfrun av Orleans, som dömdes för häxkonster och trolldom, brändes på bål och fick sin aska spridd i floden Seine.
Jeanne d’Arc är alltjämt den historiska person han är mest fascinerad av, i hemmet finns omkring 200 böcker om hennes liv. En av dem har Jakob alltså själv skrivit, efter gediget researcharbete.
Men annars är det fartygskatastroferna som uppfyllt honom mest.
Jakobs egen farfar, lättmatrosen Jens, var en av de 84 personer som förolyckades när ångfartyget Hansa gick till botten klockan 05.57 den 24 november 1944, torpederad avsovjetiska ubåten L-21 på sin väg mellan Nynäshamn och Visby.
Den sjöolyckan har därför alltid varit närvarande inom familjen.
– Egentligen började intresset när jag var sex, nånting, och hittade Mikael Wiehe-skivan ”Sjömansvisor” med låten ”Titanic”, det var något som tändes där, säger han.
Så mycket tändes att han faktiskt skrev sin första bok om Titanic när han var sju. Och i andra klass tillät fröken honom att en dag i veckan berätta om sjökatastrofer inför hela klassen!
Han rynkar pannan när han berättar; ”Vilken pina det måste varit för kamraterna!”.
På senare tid har Jakob uppmärksammat flera fartygskatastrofer på sin Facebook-profil; som tyska fartyget Steuben som för 74 år sedan sänktes i Östersjön med 4 300 personer ombord, och som fartyget Vilhelm Gustlof som mötte samma öde med upp emot 7000 personer ombord, också det i Östersjön 1945.
Katastrofer som påverkade en hel samtid, liksom Gotland och dess befolkning befann sig i chock sedan Hansa gått till botten.
Som historiker har han tiden som passerat som en slags sköld mot den verkliga smärtan.
– Historia gör inte ont på det sättet, inte som för alla som var närvarande i den tiden. Jag kan uppleva skeendet i tanken och fantasin, men slipper vara en del av det.
Så hur nära i tid kan någon vara för att det ska upplevas som historia?
– En svår fråga...jag fick en förfrågan av skriva om Estonia, men det ligger ännu för nära, det är 25 år i höst. 50 år, kanske...det beror lite på vad det är för händelse, tänker jag.
Jakob har valt den historiska romanen som sitt forum, där finns ett facit att utgå ifrån – det som är känt av det som faktiskt hänt – men luckorna får han själv fylla i.
– Att berätta om den enskilda lilla människan i ett stort skeende är oerhört spännande, det är också det som gör ämnet mer levande. En del går att hitta svar på via research, annat får jag gestalta själv inom givna ramar.
”Det är först vid katastrofens rand som vi börjar dikta” som han säger.
– Ingen har skrivit om Titanics systerfartyg, ingen har skrivit böcker om alla andra resor som Hansa faktiskt gjorde. Det är först vid döden det blir riktigt intressant.
Det är som i verkliga livet; till den som mår ”som vanligt” finns inga följdfrågor, men med den som halkat snett finns mycket att diskutera.
Han säger att han är bra på att visualisera, i ett fingerknäpp kan han inom sig resa genom århundradena.
När han arbetade med ”Öster om sol, väster om måne”, romanen om konstnären John Bauer som omkom när fartyget Per Brahe sjönk utanför Hästholmen i Vättern en stormnatt i november 1918, stod han vid Grännas strand och upplevde hela förlisningen inom sig.
Det blev långa promenader i barrskogsskymningen, i det verkliga livet och i det förflutna.
– Jag ”hörde” skriken, ”såg” hur fartyget kantrade där ute och försvann...jag har alltid haft nära till de känslorna.
Praktiskt. Nä, jag har inte lust att städa i dag, jag drar till 1800-talet.
– Ja, precis så!
Det var när Jakob började utforska Hansas förlisning han först vågade omfamna sig själv som nörd. Kunskapstörsten var omåttlig, han ville bli ”den man ringer till”, en expert. Och så har det med tiden blivit; Utbildningsradion har hört av sig, ”P3 Dokumentär” och många fler.
– När jag träffade Claes-Göran Wetterholm, Sveriges främsta expert på Titanic, tänkte jag att ”ja, varför inte, han lever ju på sina Titanic-kunskaper!”. Då måste jag också någon gång kunna leva på att vara nörd.
...så nu köper han allt, läser allt.
Och faktum är att många andra också gör det, i varje tidningshylla finns det förflutna tillgängligt genom en lång rad historiska magasin. Så också i tv där dokumentärerna om andra världskriget avlöser varandra.
Varför är historieintresset så uppenbart stort, tror du?
– Ja, du...för mig är det insikten att leva i ett sammanhang, en linje som går från långt bak i tiden, genom nuet och in i framtiden. Många verkar tycka det är fult att se bakåt...jag tittar bakåt hela tiden, vilket också är ett sätt att förstå det som sker i dag.
En tid då historielösheten breder ut sig allt mer, skulle jag säga.
– Ja, folk har givit möjlighet att skapa sin egen sanning, källkritik sätts på undantag. Förr var religionen stark och något att förhålla sig till, jag tror det är vad som saknas i dag, något att hålla i. Istället individualiseras allt, man bestämmer själv.
En gång framöver är just den här dagen ”förr i tiden”. Hur kommer de som kommer sedan att se på den tid som är nu, tror du?
– Som förvirringens tid, tror jag. Vi har nått in i det moderna samhället men hinner inte riktigt med. Det mesta bara pågår utan större reflektion. Vi är inte ifatt oss själva, det är där jag menar att vi kanske saknar något att förhålla oss till, det som var religionens roll förr.
Så om du tittar framåt för en liten sekund.
– Jag ser inte framtiden som mörk, nej, jag har hoppet framåt. Life always find a way, så tänker jag.
Så bra, det tar vi en kaffe på.
– Det gör vi.
För närvarande arbetar Jakob Ringbom med flera olika romanprojekt. Ett av dem är klart men innehållet ännu hemligt, några andra är i researchstadiet. Och så gäller det ju också att hitta en översättare till det där Hansa-dokumentet.