– Jag har varit beroende och slutat själv, konstaterar Alex.
Alex ger ett samlat intryck, där hen sitter i det smakfullt inredda hemmet och öppenhjärtigt och klarsynt berättar om en helt annan tillvaro för inte allt för länge sedan.
Alex hade aldrig tidigare haft några missbruksproblem, varken med alkohol eller med droger. Hen hade visserligen provat olika droger, men aldrig fastnat för något.
– Det är ju lite glamouröst kring kokain. Jag har aldrig gillat droger särskilt mycket egentligen. Jag har druckit öl och vin och rökt cigaretter. Men med kokainet blir du skärpt, mår bra och blir inte särskilt påverkad under ruset förutom att du känner dig cool, lyxig och nästan odödlig.
Det var först när hen i vuxen ålder drabbades av en tragisk händelse, samtidigt som karriären tog fart, som Alex trillade dit.
– Då ökade mitt beroende, det var mitt enda urblås. Det var väl för mycket, generellt, i mitt liv.
Kokainet blev en tillflykt för Alex, liksom för många av hens vänner och bekanta.
– Det blir väldigt normaliserat, ingen big deal, när andra mammor och pappor, såna man jobbar med och har i sin närhet också gör det. Det känns inte alls knarkigt eller som att det har med missbruk att göra. Det känns inte så smutsigt. Mer busigt och lite som en rolig vuxenhemlis.
Så här i efterhand ser Alex det ändå som ett kokainberoende.
– Jag tycker det. Jag tänkte att nästa fest ska jag inte ta något, men sen efter några öl gjorde jag det ändå. Jag kunde inte låta bli, det gick några veckor och sen blev jag så rastlös.
Det gick dock aldrig så långt att hen tog kokain på daglig basis.
– För mig har det varit på helgerna när jag inte haft barnen. Det är ju en partydrog, man festar på helgen antingen ute på krogen eller hemma hos någon med ett gäng kompisar. Ofta började jag på fredagen och kom ur det på söndagen.
Efter en sådan helg kom baksmällan.
– Att tända av efter en sån runda är fruktansvärt. Du är så låg på endorfiner, så låg överhuvudtaget, att du typ inte vill leva. Du vet att du inte kan fortsätta, men du längtar redan till nästa gång.
Alex var väldigt noga med att aldrig använda kokain när barnen var hemma.
– Nej, absolut nej, men när jag tänker på det i efterhand så spelar det ju egentligen ingen roll, säger Alex, som ofta våndades över att allt skulle avslöjas.
– Jag hade så mycket ångest och oro för barnen.
I det tidigare umgänget fanns många andra föräldrar med småbarn. Alex beskriver hur inställningen bland dem var ungefär att "även föräldrar måste få ha kul" och att "man inte behöver sluta leva bara för att man får barn".
Även om Alex nu ser på kokainet med andra ögon, finns känslan av kärlek och gemenskap med de människor hen delat detta med, kvar.
– Fördelen med dessa fria och kreativa människor är ju att det är härliga personer, konstnärer, artister och musiker men även vanliga 8-5 arbetare som kanske bara har en alternativ inställning till livet, står lite utanför samhället mentalt ungefär. Det är ett annat klientel, högt i tak på ett annat sätt.
Alex beskriver ett umgänge av högpresterande människor, som jobbar hårt och är framgångsrika både i sina yrkesliv och privatliv, där kokainet blir ett sätta att orka med.
– Jag tror att många har behovet av att inte vara helt "i boxen". Man har ett vardagsliv, går till jobbet, ordnar med barnen, äter middag med farmor – det blir en ventil, säger Alex.
– Men sen också att man känner sig så himla bra. Man känner sig så smart och skärpt.
Alex tog kokain på privata fester, på krogen men också ute på stan. Hen beskriver en känsla av att vara oåtkomlig.
– Det var ju inte någonstans diskret, säger Alex och berättar om hur polisen kört förbi en fest vid Strandpromenaden där de tog kokain helt öppet.
– Jag tänkte att "varför ska de tänka att vi tar kokain, vi tar ju bara ett dopp".
Samtidigt växte oron för att åka fast, inte minst för de konsekvenser det skulle få för barnen. När Alex till slut bestämde sig för att sluta var det inte så enkelt som hen kanske trott.
– Jag slutade en period. Jag trodde att jag skulle kunna sluta helt tvärt, men det var absolut inte så enkelt, det blev många återfall under en period.
När Alex så småningom träffade en ny partner, som inte alls tyckte att det var normalt att snorta kokain på helgerna, krockade deras två världar.
– Jag var ganska öppen med det här från början och trodde nog att min nya partner kanske också var inne på det.
Men kokain var inte alls normalt i den nya partnerns värld och Alex förstod att det nu måste vara slut. Hens nya partner var tydlig med att kokain inte fick förekomma.
– Jag lovade och svor på att aldrig ta något igen. Det var i princip ett krav från den nya partnern, för att över huvud taget inleda relationen.
Trots det trillade Alex dit gång på gång.
– Jag var jättekär, men sen kom jag i sammanhang när min partner inte var med och då tog jag kokain och sen ljög jag. Det var när jag var iväg och jobbade eller på fester – djävulen flyger i en.
Väl hög på kokain var Alex snabbt tillbaka i gamla spår.
– Då skiter man i allt. Relationerna runt omkring en blir inte värda ett skit. Det blir någon slags omvänd frihetskänsla.
Trots smusslande och lögner, kände Alex nya partner på sig att allt inte stod rätt till och när hen till sist fick veta via en gemensam vän att Alex hade varit otrogen under ett kokainrus, höll det på att bli slutet på relationen.
Sista gången Alex tog kokain hade hen och den nya kärleken ätit en god middag hemma, druckit vin och haft en fantastisk kväll för att fira deras årsdag. Men suget efter kokain blev för starkt, Alex började tjafsa om något oväsentligt och det slutade med att Alex drog ut på stan för att festa, medan partnern blev kvar hemma.
– Vi var helt nykära, det var vår årsdag och ändå stack jag, bara för att få tag på lite kokain säger Alex, som så här i efterhand har svårt att förstå sitt eget beteende.
Det blev sista gången. En kort tid efter det berättade Alex för sin familj och nya kärlek om sitt pågående kokainmissbruk.
– Jag fick vara öppen för alla med det här eftersom jag var så himla sugen. Det var min enda utväg att öppet erkänna för mina nära och kära hur illa det låg till. Jag orkade inte ljuga längre, jag älskar ju min familj. Det blir bara ensamt och tomt och så fyller man på med mera kokain för att inte tänka på det. Jag tänkte, är det så här jag vill leva resten av mitt liv? Krångla in mig i drogaffärer, riskera vårdanden om mina barn, förlora min stora kärlek i livet, bara för att det är nice att dra en lina ibland? Svaret på frågan är enkelt, men ack så svårt att tampas med. Men det går, det kan alla ta med sig tycker jag, det går faktiskt även om det är pissjobbigt.
Även om partnern tycker att det är jobbigt och ibland har svårt att förstå, kan Alex nu vara öppen när suget efter kokain blir för stort och svårt att hantera. Bara genom att prata om det och erkänna suget blir det mindre eller går rent av över, även om det inte är lätt.
Alex slutade i princip gå på tillställningar där hen visste att det gick att få tag på kokain och har delvis brutit med sitt tidigare umgänge.
– Det finns ju så många som jag fortfarande är vän med, som tycker att det är helt okej att dra en lina på helgen eller någon gång i månaden.
Även om kokainet för Alex del förhoppningsvis är ett avslutat kapitel, ser hen inte att det så kallade kokainmålet, som GA skrev om i går, har gjort någon större skillnad.
– Det är lite diskretare, men det finns ju fortfarande kvar. Det pågår ju hela tiden runt omkring en i vardagen, även om jag inte är i det längre.
Alex menar att tillgången på kokain fortsatt är god på Gotland och oroas över att drogen finns så tillgänglig för ungdomar på ön, men också över vilken skada kokainet orsakar på sin väg hit.
I sviterna av kokainmissbruket och andra utmaningar i livet, kraschade Alex. Hen går nu i terapi, men har ännu inte vågat prata om sina tidigare drogproblem där.
Nu försöker Alex sakta men säkert hitta en ny, hållbar, tillvaro i livet. Att bara avhålla sig från kokain räcker inte, hen måste fylla på med sådant som får hen att må bra, träna, mycket kärlek, familj och vänner, resonerar Alex.
– Jag kan ju inte bara sitta här hemma för att skydda mig och vara rädd för att trilla dit igen. Man måste följa andra vägar, prova nya saker och träffa nya vänner.
Och trots att Alex varit drogfri över ett år, vågar hen ännu inte helt lita på att hen klarar av att tacka nej till kokain.
– Fortfarande kan jag ibland, när jag mår dåligt, känna att jag skiter i alltihopa och knarkar.