Lämnar grottsalar och herrgårdsbyggnad vidare

Bröderna Ödin minns hur farfars punsch stod på kylning i grottmynningen, och ståhejet sedan tre pojkar ålade in och upptäckte underjordiska salar. 4,5 miljoner besökare senare är de på väg att lämna familjens livsverk.

Vemodigt. Men skönt när beslutet att sälja väl är fattat. Så beskriver Hans-Olof Ödin processen.

Vemodigt. Men skönt när beslutet att sälja väl är fattat. Så beskriver Hans-Olof Ödin processen.

Foto: Henrik Radhe

Grottförsäljningen2017-03-04 11:00

Enorma mängder vatten störtar ut genom grottmynningen och vidare genom ån mot havet. Här växte Hans-Olof och Gunnar Ödin upp sommartid, tillsammans med sina syskon.

– Det var gudomligt. Vi lekte i parken, fiskade i havet och pappa byggde den lilla hamnen, säger Hans-Olof.

Det var bara till barnensdagståget, en gång varje sommar, som familjen åkte de 13 kilometrarna hem till Visby.

Familjens sommarnöje i Lummelunda var tidigare ett av öns första industriområden. Innan Martebomyr började utdikas, i slutet på 1800-talet, fanns vattendrivna sågverk och kvarnhjul, ägda av kronan, hospitalet i Visby och privatpersoner. Trots att Gotland saknar järnmalm byggdes ett järnbruk, fyra år efter freden i Brömsebro, och malm fraktades med fartyg från Utö i Stockholms skärgård till Brissund.

– 1913 köpte vår farfar Johan Fredrik Ödin Överstekvarn 1:21 för 16 000 daler silvermynt. Då ingick grottan i köpet, säger Gunnar.

Den väldiga mangårdsbyggnaden på över 700 kvadratmeter var även farföräldrarnas sommarbostad. En del av bohaget kördes på lastbil från bostaden i Visby till Lummelunda för att möblera upp huset.

– De själva tog tåget till Väskinde station och blev hämtade med hästskjuts. Under Krügerkraschen var bistra tider och för att dryga ut ekonomin drev farmor pensionat, ”Corps de logi”, säger Hans-Olof.

Grottöppningen användes innan det fanns elektricitet av traktens folk som kylskåp.

– Vi hade vår mat i trälådor med borrade hål i och farfar hade sin punsch där, säger han.

Grottforskaren Leander Tell försökte i 20 år ta sig in i det som han misstänkte var ett system av grottor. 1948 ålade sig de tre Visbygrabbarna Lars Olsson, Örjan Håkansson och Percy Nilsson i hemlighet in.

Sommaren 1959 sprängdes en tunnel in till grottan och i maj 1960 hölls de första organiserade visningarna. Då var det pappa Rolf Ödin som, tillsammans med Gunnar Olsson och Martin Ardin, drev bolaget.

Från starten till i dag har ungefär 4,5 miljoner besökare passerat droppstenar och grottsalar.

– Pappa sa efter några år att det var för mycket folk och att han ångrade att han öppnade grottan, säger Hans-Olof.

Vi vandrar vidare genom mangårdsbyggnadens rum och våningar – på parketten som lades in 1965 i en lektion av historia. Från ovala rummets rosa medaljongtapeter blickar anfadern, garvaren och sjökaptenen Olof Ödin, från ett gammalt porträtt i olja.

– Jag är femte generationen, säger Hans-Olof, och berättar att han hade fullt upp med garveriet i Visby när brodern Gunnar 1974 lämnande karriären som fartygskonstruktör på Kockums varv i Malmö, för att flytta hem och ta över ekonomin i grottbolaget.

Det var också tack vare garveriet som Hans-Olof träffade sin blivande fru Hanne från Norge.

– 1955 var jag sju år och på besök i Lummelunda med mor och far, säger Hanne och berättar att hennes och Hans-Olofs pappor lärde känna varandra på en garvareskola i Tyskland.

I sommar firar de två 50 år tillsammans och under de senaste åren har ett beslut att sälja långsamt mognat fram.

Hanne tog över som vd för 15 år sedan, när Gunnar drabbades av Parkinson. Gunnar och Hans-Olof äger hälften av aktierna var i bolaget.

– Det är blandade känslor att sälja, men vi önskar att en långsiktig ägare som sköter det på ett bra sätt tar över, säger Gunnar.

För honom är grottan ett skötebarn. Han drömmer om en ägare som förverkligar hans idé med en ny grotthall och direkt ingång till grottan.

Bröderna tror att mycket ännu går att utveckla, med naturturism i parken och verksamhet i stora mangårdsbyggnaden. Ett visst mått av vemod hänger ändå i luften, när Hans-Olof blickar ut bakom gardinerna över parkeringen som fylls av 60 000 besökare varje sommar.

– Jag tänker på hur bra vi har haft det, det har varit en lycklig tid, säger han.

Förmodligen blir det en sista sommar, med grottvisningar redan från påskveckan och en försäljning först till hösten. Just nu ska ungefär 25 personer, guider, vaktmästare och personal till kaféet, anställas. Att få möjlighet att lämna över till en ny ägare känns viktigt. Sedan väntar nya utmaningar.

Gunnar har sålt huset i Thailand, där han tillbringat vintrarna. Nu vill han bygga en mer praktisk enplansvilla i Lummelunda. Hans-Olof vill hinna resa och Hanne drömmer om turer till de norska fjällen.

– Om jag är pigg vill jag bli 100, jag är ännu hungrig på livet, säger Hans-Olof Ödin.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!