För Ölandsbron tog det 40 år. 1932 presenterades första konkreta förslaget, 1972 invigdes bron och nu kör i genomsnitt 18 000 fordon över den per dygn.
En bro till Fårö har diskuterats längre än så. Redan när järnvägen drogs norrut på 1920-talet diskuterades en järnvägsbro till Fårö, men rälsen kom aldrig längre än till Lärbro och en bro blev aldrig aktuell.
När riksdagen 1966 fastställde en plan för större broprojekt de kommande åren fanns inte Fårö med i storsatsningen. När nya broar började poppa upp ansåg de gotländska riksdagsledamöterna Torsten Gustafsson (C) och Per-Axel Nilsson (S) att även Fårö borde ha broförbindelse. 1974 lämnade de in en gemensam motion. Redan då var långa köer sommartid ett problem, och dessutom hade oljeransoneringen 1973 lett till att antalet turer minskats med 30 procent. De bedömde att en bro skulle kosta 5–10 miljoner kronor, och påpekade att en bro efterfrågats av Fåröborna i decennier.
Motionen fick inget gehör, men Torsten Gustafsson och Per-Axel Nilsson gav inte upp. Nya motioner lämnades in 1978 och 1981. I den första var arbetsmarknadsläget främsta argumentet. Arbetslösheten var hög och ett brobygge skulle ge jobb.
1981 präglades motionen av oron över att Vägverket utrett möjligheten att avgiftsbelägga färjorna. Men samtidigt fanns optimism eftersom Vägverket kartlagt 25 färjelinjer som skulle kunna ersättas med broförbindelser. Bland dem fanns Fårösundsleden, där Vägverket lokaliserat tre lämpliga lägen för en bro. Kostnaden för en fast förbindelse bedömdes till 40–50 miljoner kronor.
1983 samsades de gotländska riksdagsledamöterna Per-Axel Nilsson, Gunhild Bolander (C) och Barbro Nilsson (M) i en ny motion. Nu bedömdes kostnaden bli 80–90 miljoner kronor och byggtiden tre år. Motionen avslogs, men de tre återkom året efter. Nu var åter arbetslösheten hög och i motionen påpekades att länsstyrelsen bett om pengar för att utreda brofrågan.
1993 och 1994 tog Ulla Pettersson (S) upp ämnet. Motionerna handlade om regionalpolitiska satsningar. Återigen var arbetsmarknaden kärv och en bro till Fårö kunde vara ett bra projekt för att ge sysselsättning.
1994 tog arbetet med en bro äntligen fart. Fårö hade länge varit ett militärt skyddsområde med tillträdesförbud för utländska medborgare.
Försvarsmakten hade motsatt sig en fast förbindelse. Nu var skyddsområdet på väg att avvecklas och militären ändrade inställning (skyddsområdet upphörde 1998).
Gotlands kommun, länsstyrelsen och Vägverket påbörjade en gemensam utredning. 1996 presenterades förslaget att bygga en fast förbindelse över sundet mellan färjelägena. En högbro med 26,5 meters fri höjd skulle enligt beräkningarna kosta 270 miljoner kronor.
I förstudien ingick att genomföra en enkät. 512 bofasta Fåröbor över 18 års ålder uppmanades i november 1996 att kryssa för ett av alternativen, bro eller färja.
En tidigare ”folkomröstning”, som inkluderat sommarboende, hade slutat med en majoritet för färja. Med enbart den bofasta befolkningen trodde alla att broalternativet skulle få majoritet.
93 procent av Fåröborna var med och röstade. 64 procent ville ha kvar färjan, bara 36 procent föredrog en bro. Skillnaden var stor mellan könen. 70 procent av kvinnorna, men bara 59 procent av männen, föredrog färja.
Gotlands kommun hade lovat att följa resultatet från enkäten. När kommunen motsatte sig en bro lade Vägverket ner projektet.
För föreningen Fårö framtid har fast förbindelse varit en känslig fråga. Föreningen har sedan starten 1999 inte haft någon åsikt i brofrågan.
– Vi har bestämt oss för att vara neutrala. Däremot har vi många åsikter om färjetrafiken, att turlistorna behöver ses över och att förturskön inte ska missbrukas, säger nuvarande ordföranden Ann Lindgren och tillägger:
– Även om det blir en bro kommer det att dröja många år innan den är byggd.
Trots att Fåröborna sa nej dröjde det inte länge innan diskussionen om en fast förbindelse åter tog fart. 2005 tog Vägverket upp de gamla planerna och konstaterade att det fortfarande skulle vara lönsamt att bygga en bro även om kostnaden nu stigit till 300 miljoner kronor.
När Vägverkets planer rann ut i sanden lämnade Christer Engelhardt (S) 2011 in en riksdagsmotion om en bro. Trafikverket (ny myndighet efter Vägverket) inledde en ny förstudie. I februari 2012 var Fåröborna kallade till samrådsmöte i bygdegården och uppmanades på nytt att lämna synpunkter.
51 yttranden lämnades in. 16 av dem förordade en fast förbindelsen, men 19 argumenterade mot en fast förbindelse. Även Naturvårdsverket tvekade. Med en bro skulle slitaget på känslig mark öka. Verket ville i stället att Trafikverket skulle utreda hur biltrafiken kan begränsas. Besökare till Fårö borde parkera i Fårösund och åka kollektivt eller hyra cykel på Fårö.
Faktum är att de gånger opinionsläget blivit synligt har alltid bromotståndarna varit i majoritet. Senaste redovisningen hade GT i lördags. Av 103 tillfrågade i Fårösund och på Fårö sade 53,4 procent nej till en bro. 37,9 procent var för en fast förbindelse och 8,7 procent tveksamma.
I maj 2013 presenterades den färdiga förstudien i en fullsatt bygdegård. Fåröbor trängdes längs väggarna för att höra projektledaren Mats Berg berätta om vad Trafikverket kommit fram till.
Mats Berg informerade om att priset för en bro nu stigit till 640 miljoner kronor, men att en fast förbindelse ändå skulle vara samhällsekonomiskt hållbar. Fortsatt färjetrafik var dock ett tänkbart alternativ. Ett ställningstagande från Trafikverket var att vänta under hösten 2013.
Den kom inget ställningstagande den hösten. I stället beslutade Trafikverket att fortsätta utreda alternativ till en bro. Alternativen hade åter blivit intressanta eftersom Trafikverkets ekonomiska kalkyler inte gått ihop. En bro beräknades kosta 663 miljoner kronor. Broar som ersätter färjetrafik är lämpliga om lånen kan betalas av på 20–25 år. Trafikverket kom fram till att Fåröbron i bästa fall klarade avbetalningen på 28 år.
Fortsatt färjetrafik är fortfarande bästa alternativet, enligt Trafikverkets regionchef Helena Sundberg. Hon tillägger dock att Trafikverket behöver anpassa sig till vad Region Gotland tycker, eftersom det är regionen som upprättar länsplanen för infrastruktur. I februari 2014 antog regionfullmäktige en fördjupad översiktsplan för Fårö. Många av satsningarna i den förutsätter att ön har en fast förbindelse, och en bro är inskriven i länsplanen trots att Trafikverket har en annan åsikt.
Helena Sundberg påpekar att satsningar där Trafikverket och den som upprättar den lokala länsplanen tycker olika är problematiska.
– Det finns flera exempel i landet där vi tycker olika med länsplaneupprättaren, påpekar hon.
Trafikverket vill alltså ha färjetrafik och Region Gotland en bro.
Nyligen kom man överens om att utreda hur man gemensamt kan finansiera ett brobygge. Trafikverket kan satsa de pengar som i dag används till färjetrafiken. Den trafiken blev dyrare i år, eftersom tre färjor användes under sommaren.
Bron har också blivit dyrare. Nu beräknas den kosta 740 miljoner kronor. Räcker inte pengarna från färjetrafiken måste andra pengar skjutas till. Närmast till hands ligger att ta dem från anslaget till satsningar i länsplanen. I den finns cirka 20 miljoner kronor per år, pengar som bland annat använts till utbyggnaden av cykel- och gångvägar.
– Vi ska utreda förutsättningarna och återkomma till Region Gotland, säger Helena Sundberg.
En projektledare har tillsats och nya ekonomiska kalkyler ska vara klara nästa år. Nu är målet att en avsiktsförklaring ska avges hösten 2018. Därefter återstår en hel del arbete med planläggning och projektering, som beräknas ta 2–3 år.