Sex lärare. Sex fingerade namn. När Gotlands Tidningar har pratat med lärare från flera olika gotländska skolor om den rådande tystnadskulturen har de haft mycket att berätta, med ett villkor: Att de får vara anonyma.
Vi börjar med "Anna".
– Tystnadskulturen sitter i väggarna, konstaterar hon.
I slutet av förra året publicerade Lärarnas Riksförbunds facktidning Skolvärlden en granskning av tystnadskulturen inom skolan. Där svarade varannan lärare att det råder en tystnadskultur inom den svenska skolan. 52 procent uppgav att de avstått från att lyfta problem på grund av rädsla för att drabbas av negativa konsekvenser och 43 procent menar att de straffats för att de kritiserat verksamheten.
– Jag tror att tystnadskulturen är mer utbredd än så. Det är knappt någon som vågar prata, säger Anna.
Vad tror du skulle hända om du valde att säga vad du tycker?
– Man är besvärlig, opålitlig, man kallas till enskilda samtal, de misstror en. Jag blir den som äger problemet, inte skolan, säger Anna.
Hon får medhåll av en lärare vi valt att kalla Sophie.
– Börjar jag klaga på att det inte funkar blir jag en kostnad. Det vill man inte vara. Så jag tror att många biter ihop extra länge. Men när man väl kraschar så kraschar man ordentligt, säger hon.
Vad skulle hända om du går ut med ditt namn?
– Jag hade inte legat så bra till vid nästa lönesamtal, om man säger så. Jag skulle få svårt att få ett annat jobb inom regionen. Vi har bara en arbetsgivare och det är Region Gotland. Är du bränd så är du bränd, säger Sophie.
Lärare som GT har pratat med vittnar om rektorer som kräver sina anställda på källor, och rektorer som ber sina anställda att inte prata om hur de mår. De vittnar även om härskartekniker och överdrivna hierarkier.
– Där hierarkin finns, där finns också tystnadskulturen, säger Sophie.
Det har gått drygt tio år sedan hon tog sin examen. Genom åren har hon känt hur tystnadskulturen sakta men säkert kvävt hennes yrkesglöd.
– När jag började som lärare brann jag för mitt jobb. Det gör jag inte i dag. Varför ska jag anstränga mig mer, jag tjänar inte på det. Jag har varit på väg att lämna många gånger, men jag stannar för att vara lojal mot min klass, säger hon och fortsätter:
– Jag har ju fortfarande kvar glöden i klassrummet. Men förut tänkte jag att jag ville förändra skolan, det struntar jag i nu. Mitt mål är att mina elever ska må bra och gå ut godkända. Sedan vad min chef gör det skiter jag i, så långt har det gått.
En annan lärare, som vi valt att kalla Karin, har genom åren sett hur tystnadskulturen brett ut sig.
– Jag har arbetat inom skolan i 40 år och jag tycker att det blivit värre och värre, säger hon.
Något hände i och med kommunaliseringen av skolan på 1990-talet, menar Karin.
– När jag började som lärare hade vi ett tarifflönesystem där vi var artonde månad gick upp ett steg i lönetrappan, oavsett vem arbetsgivaren var. Det försvann i och med kommunaliseringen. Nu har vi så kallad individuell lönesättning, men den är inte särskilt individuell eftersom det finns ganska mycket godtycke i det systemet. Det har nog varit en bidragande orsak till att man inte vill stöta sig med sin chef, säger hon.
Justitieombudsmannen har tidigare slagit fast att det inte är tillåtet att en chef kallar in anställda för ett allvarligt samtal efter att de offentligt kritiserat verksamheten. Skulle det ske kan de anställda göra en JO-anmälan. Med största sannolikhet blir chefen fälld, uppger Skolvärlden.
En lärare som GT pratat med vittnar om hur hon straffats för sin frispråkighet. Dock inte av rektorn, utan av sina lärarkollegor. Vi kallar henne Carina.
– De frös ut mig, låtsades att jag inte var närvarande i lärarrummet, säger hon.
Carina berättar att den skola hon jobbade på hade ovanligt många elever i varje klass, något som var enormt stressande. Arbetssituationen ledde till slut till att hon var tvungen att sjukskriva sig.
– Det var ingen av lärarna som hörde av sig. Det var som att jag inte funnits i deras team över huvudtaget. Jag är helt klart en svikare i deras ögon – som vågade påtala ett stort fel som de inte vill eller orkar ta tag i, säger hon.
Carina valde att säga upp sig och i dag arbetar hon inom hemtjänsten.
– Det är en stor sorg för mig att inte orka arbeta med barn på skola längre, säger hon.
GT har även pratat med lärare som berättar om hur påtryckningar från föräldrar spätt på tystnadskulturen.
– Det har skett en förskjutning av maktbalansen under åren. Vårdnadshavarna har mer åsikter om hur vi ska sköta vårt arbete, eleverna har blivit mer individualister och mer lättkränkta. Det sammantaget har gjort vårt arbete svårare, säger en lärare vi valt att kalla Linda.
– Det fria skolvalet har också lett till att vårdnadshavare lätt drar till med: ”Får vi inte som vi vill byter vi skola!” Eller så hotar man med en anmälan till Skolverket, säger en annan lärare vi kallar Helene.
När GT pratar med lärarna är det tydligt att det är kombinationen av en rad olika faktorer som lett fram till att den rådande tystnadskulturen blivit så djupt rotad i den gotländska skolan. Sophie nämner ytterligare en faktor: lärarlönelyftet.
– Lärarlönelyftet används på fel sätt. Det används för att jämna ut lönerna, inte för att höja någon som förtjänar det, säger hon.
Hon får medhåll från Anna:
– Hade vi fått argument för varför en person får lönelyftet, samt att personen uppfyllt kriterierna som finns, hade jag köpt det, men där är det också locket på.
Enligt Skolverket ska lönelyftet gå till särskilt kvalificerade lärare och förskollärare. Vem som får det beslutas av grundskolechefen i samråd med rektorerna, som är de som rekommenderar vilka lärare de tycker förtjänar att få lyftet.
– Att bli impopulär hos ledningen kan ligga en i fatet när lärarlönelyftet delas ut. Det är lättare att vara en favorit i skolan än tvärtom, säger Helene.
– Skolledningen kan omöjligt veta hur en lärare fungerar. De besöker kanske en lektion två gånger per termin. De har för lite kännedom om hur folk jobbar, säger Karin.
Hon återkommer ofta till ordet "godtycke".
– Det är inte alla människor som kan skilja på sak och person. Och man brukar ju säga att tomma tunnor skramlar mest. Det finns de som skrävlar väldigt mycket där det egentligen inte är så mycket verkstad, men de kan prata för sin sak, säger Karin.
Karin tar även upp förstelärarreformen som en bidragande orsak till tystnadskulturen på Gotland. En förstelärare är en lärare som har lärarbehörighet och som arbetsgivaren anser vara extra yrkesskicklig inom sitt ämne. Utöver undervisningen ska försteläraren vara en god förebild och handledare åt mindre erfarna eller yngre lärare på skolan. För det arbetet får en förstelärare ett lönepåslag med 5 000 kronor i månaden.
– Det är nästan som att förstelärarna har blivit skolledningens förlängda arm, för man biter inte den hand som föder en. Det har lett till att det blivit fler och fler ja-sägare, oavsett vad de tycker.
Men alla väljer inte att tiga. Även om Karin har valt att vara anonym i denna artikel beskriver hon sig som en frispråkig person.
– Jag har personligen aldrig känt att någon lagt munkavle på mig. Det är komplext det här, en stor del av det här ligger i ens personlighet, säger hon.
Som den frispråkiga person hon är kommer kollegor ofta till Karin för att beklaga sig – men de vill inte att hon ska ta upp det med skolledningen.
– Främst är det de yngre som är mer försiktiga. De kommer till mig istället för att gå till rektorn. Jag kan ju inte göra något, men de känner att de behöver pysa ut.
En annan som sällan tiger, inte heller i detta fall, är Jonas Niklasson. Han är Centerpartistisk politiker och sitter som ledamot i socialnämnden. Dessutom har han arbetat som lärare på grundskolan och högstadiet, men i dag arbetar han som lärare på Folkhögskolan. Även han har sett hur tystnadskulturen satt sina spår inom den gotländska skolan.
– En anledning till att det kan ha blivit tystare från lärare är nog det som kallas ”proletariseringen” av lärarkåren. Lärarna är inte längre de där fullfjädrade akademikerna från en självsäker övre medelklass. Nu finns det knappt någon sådan där fri och stundtals ”besvärlig” och lite udda lektor kvar bland lärarna, säger han.
Även Jonas Niklasson vittnar om att lärarlönelyftet och förstelärarreformen bidraget till en tigande lärarkår.
– Jag känner ingen lärare som har något förtroende för förstelärarreformen. De pengarna som kommunerna fick används till allt annat än att premiera och lyfta de bästa lärarna. Jag hade till exempel sådan extra lön ett litet tag för att det var så svårt att få tag på mattelärare. Någon skolutveckling behövde jag inte ägna mig åt och fick inte tid till det heller, säger han.
Jonas Niklasson beskriver hur läraryrket tidigare varit ett fritt, nästan konstnärligt, yrke med stor individuell frihet.
– I dag har det transformerats till en kår av kommunala tjänstemän. Det har skett delvis genom åtgärder från arbetsgivarsidan sedan kommunaliseringen och dels genom att läraryrket rekryterar från helt andra samhällsgrupper i dag, säger han.
Samtliga lärare som GT har pratat med är överens om att tystnadskulturen är en konsekvens av både ett systemfel och ledarskapsproblem.
– Rektorerna har inte tid att få kritik. När ska man reda i det? Tid finns inte i skolan. Förvaltningen har vi aldrig räknat med. När rektorer exempelvis har fått oerhört lågt i medarbetarenkäten har det inte hänt något, säger Linda.
– Du kan inte gå en rektorsutbildning förrän du har fått ett rektorsjobb. Bara det är ett systemfel. En rektor har ett jätteviktigt och svårt jobb, och det kan man alltså få utan någon som helst erfarenhet. Man borde göra tvärtom och börja med utbildningen, säger Anna.
– Inte att förglömma att vi har tystnadsplikt. Vi får inte säga så mycket, och vi väljer helst att säga för lite då det gäller att vara på den säkra sidan. Eleverna kan bete sig väldigt illa, och vårdnadshavare kan skriva ned skolan och sprida saker i sociala medier, men vi får och kan inte bemöta detta. Det blir oftast väldigt ensidigt och oemotsagt. Skolan förblir tyst för att inte riskera att någon känslig info avslöjas och det blir offentligt stök. Vi ska vara den professionella vuxna som hela tiden håller balansen, och låta havet storma runtom, säger Linda.
I skollagen kapitel 1 paragraf 4 går det att läsa:
"Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på."
– Vi ska fostra eleverna att bli kritiska samhällsmedborgare som vågar tycka till, då måste vi föregå med gott exempel, säger Karin.
Hur ska den gotländska skolan få bukt på tystnadskulturen?
– Från förvaltningens och rektorers håll måste man våga att ha högt i tak, se positivt på intern kritik och vara trygg mot resten av samhället. Samhället behöver börja lita på oss och låta oss vara proffs. Politiker måste följa en röd tråd och låta oss arbeta i lugn och ro. Vårdnadshavare måste ge oss förtroende och media måste börja att lyfta det som är bra i skolan, säger Linda.
– Vi måste börja prata. Alla skulle vinna på det om tystnadskulturen inte fanns, så jag förstår inte varför den är så djupt rotad, säger Anna.
– Jag tror inte att vi kommer att lösa problemet, eftersom vi är människor. För det handlar inte bara om lön, det handlar om arbetsförhållanden över huvud taget. Skolan går utför och det kommer att komma en dag när jag känner att jag inte längre kan stå ut med det här systemet, säger Karin.
I nästa del berättar de berörda fackförbunden om deras bild av tystnadskulturen.
"Man måste hela tiden fundera på vilka repressalier som kan komma", säger Rosita Sundh.