Vid tvåtiden på natten till den 13 december gick larmet att den drygt 100 år gamla kvarnen, i korsningen Visborgsgatan-Lothargatan i Visby, stod i lågor. Det var personal från diskoteket Mill Club som upptäckte att en markis över en bar i den tomma lokalen fattat eld. De försökte själva släcka elden, men misslyckades och larmade brandkåren. Som mest deltog ett 25-tal brandmän från Visby och Dalhem i arbetet, där elden lyste upp den svarta natthimlen och den tunna lagret snö på marken sakta smälte bort.
Jan Bejrum driver i dag Brandskyddsföreningen på Gotland. Vid den tiden, för 42 år sedan, var han vice brandchef och minns den där natten i detalj.
– Det var en väldigt speciell insats. Vi insåg tidigt att kvarnen inte skulle gå att rädda, det var trä och tjärpapp och det brann in i väggarna.
I dag ligger ett tvåvåningshus där Högan låg, längre bort mot söder syns silhuetterna av de tre kvarvarande kvarnarna; Lågan, Kärringen och Plågan, alla tre stolta landmärken.
Men den där kalla decembernatten 1976 totalförstördes alltså en av de kulturbyggnaderna.
När den första brandbilen anlände vällde tjock rök ut ur kvarntornet och människor på platsen var upprörda över att det tagit tid innan brandkåren, som det hette på den tiden, faktiskt kom.
Det visade sig ha tekniska orsaker. På den tiden fanns larmskåp uppställda runt om i staden. När den röda knappen trycktes in tjöt det i hornen på brandstationen.
– Men just det skåpet visade sig vara trasigt så det kom inget larm den vägen, berättar Jan Beirum. Det var den stora anledningen till att skåpen strax därefter togs bort.
Räddningsinsatsen inleddes med att rökdykare skickades in i lokalen, som alltså visade sig vara tom.
Brandkåren hade en för tiden ny släckbil med takmonterad vattenkanon, vilken köpts in från Skåne. Trots den massiva mängden vatten som gjöts gick elden inte att stoppa.
Ett tag fanns det till och med risk att det kraftiga gnistregnet spred sig ända ner mot oljecisternerna vid hamnen, vilka krävde extra bevakning.
De grannar som inte vaknat att sirener och annan tumult fick hjälp av polisen:
– De evakuerade dem som bodde närmast. Största faran för grannhusen var när och hur själva tornet skulle rasa, minns Jan Bejrum.
Och rasade gjorde det, men inte åt sidan. Med ett dån brakade tornet med sitt tunga kvarnhjul högst upp in i själva byggnaden.
Högan var den yngsta av de fyra kvarnarna på Hällarna i Visby; Högan, Lågan, Kärringen och Plågan. Den byggdes 1869 av C J Olsson och blev alltså 107 år gammal.
Genom åren var dess ägare många. Den siste mjölnaren A-J Pettersson, ”Grän-Pelle” kallad efter Gräne kvarn i Väte – köpte kvarnen 1931 men lade ner verksamheten strax efter andra världskrigets utbrott 1939.
Högan kom sedan att stå öde till början av 50-talet då där öppnades kafé, 1966 togs driften över av Max Hansson, senare grundare till Payex, och blev diskotekskvarn. Även Sören Österholm, Claes-Åke Stein, Sture Carlsson till sist Lennart Husén drev nöjeskvarnen.
De sista tio åren var Högan ett nöjesetablissemang av stora mått. Populär bland stadens ungdomar, mindre poppis bland grannarna.
Klagomålen hos kommunen blev många, polisanmälningarna likaså. Första anmälan gällde dock inte bråk i omgivningarna, utan för att kvarnens ägare ansågs fira på fel sätt.
”Nu fyller Gotlands äldsta nöjeskvarn 100 år” löd den tidningsannons som anmäldes av chefen på Borgen.
Denne påpekade att det alls inte varit nöjesliv i kvarnen under ett helt sekel. Anmälan lämnades utan åtgärd.
Men för ungdomarna var det alltså ett vattenhål med livemusik på bottenvåningen, disco en trappa upp och en bar efter ytterligare en trappa. Allra högst upp ett hångelrum.
Radiorösten André Lahovary vände plattor där redan 1968 på den enda grammofonen. När det regnade var han tvungen att flytta den åt sidan så inte vinylerna blev blöta.
På livescenen avlöste trubadurerna varandra; Carl Anton, Marie Bergman, Skepparn Cervin, Fred Åkerström och förstås Cornelis Vreeswijk.
I slutet av 60-talet, innan Cornelis, eller ”Kees” som han kallades, blev riktigt känd hade han kvällen före giget brädats av en brud och skrev på en flottig servett sina okända rader på melodin till Beatles-låten ”Yesterday”.
”Hon sa nej, det är dags för mig att sova nu, jag ska upp i morron klockan sju, så det var därför hon sa nej
Hon sa nej, herrejösses vilken korkad tjej, jag som trodde att hon gilla mej, men det var fel för hon sa nej.”
Den flottiga servetten fanns länge i Janne Bertholdssons ägo, var den är nu vet han inte. Men texten minns mycket väl.
– Det händer att jag spelar den, säger han.
Bertholdsson tillhör dem som ofta hängde på Mills Club, både som kroggäst och som musikant med Original Super Hot Feet Warmer Mill Syncopated Dixieland Band där han spelade banjo.
– Mill Club var en del av uppväxten. Och de hade öppet sent så om man packade ihop fort som fan när man lirat någon annanstans kunde man hinna dit och ta en pilsner innan de stängde.
Bertholdsson spelade i Högan helgen innan det brann, tack och lov hann han hämta sina instrument dagarna innan eldsvådan.
– Jag var aldrig där och tittade på natten, man fick höra det efteråt och läsa om det i tidningen. Det var en stor förlust.
Hur var det med hångelrummet längst upp, brukade du vara där?
– Du, det hände.
1983 brann ytterligare en kvarn i Visby, Bingers kvarn. Den händelsen återkommer vi till i den här serien.