Flickan, som av sin ”Sverigemamma” gotlänningen Eva Hållsten kallas "Guldkråkan", levde på Gotland under nästan tre år. Under åren på ön handlade hennes liv om att lära sig prata, läsa och skriva på svenska. Sedan återkomsten till Afghanistan i början av januari i år är den i dag nioåriga flickans verklighet en helt annan. Bland annat har hon tillsammans med sin familj levt i en källare mitt under brinnande krig – och för några veckor sedan berättade Eva Hållsten att "Guldkråkans" familj hade tvingats lämna källaren för en grotta i de afghanska bergen. Precis innan nyår har läget nu blivit än allvarligare för den nioåriga flickan. Det efter att hon nu blivit sjuk, berättar Eva Hållsten och beskriver ett flera dagar långt sjukhusbesök i ett kallt rum. Exakt vilken diagnos eller sjukdom som "Guldkråkan" kan ha drabbats av vet inte Eva Hållsten i dagsläget. Men hon berättar att flickan har klagat på smärtor i bland annat huvud, mage och bröst.
– Jag tror inte hon vill berätta för mig exakt hur illa det faktiskt är. Men jag förstår att det är allvarligt. Det kan vara lunginflammation, men jag vet inte exakt.
Det var i samband med den stora flyktingvågen under hösten 2015 som flickan "Guldkråkan" kom till Gotland. Flickan placerades på asylboendet Björklunda på södra Gotland tillsammans med sin, vid tillfället djupt deprimerade och skadade pappa. Med anledning av pappans status kom flickan att spendera en hel del tid tillsammans med och hemma hos Eva Hållsten och hennes familj. I samband med att flickan och hennes pappa lämnade Sverige för Afghanistan i början av året startade Eva Hållsten en insamling för att fortsätta hjälpa familjen.
– Jag vill kunna hjälpa till så mycket det bara går. "Guldkråkan" kan säga att hon vill komma hem till Gotland igen, men hennes pappa ber nästan aldrig om någonting.
Eva Hållsten har innan kriget kom till Ghazni betalat för "Guldkråkans" skolgång. Insamlingen är tänkt att gå till bland annat mat, sjukvård och uppvärmning.
– Det mest akuta är att hitta en säkrare boplats i en provins där talibanerna inte styr. Att så många vill hjälpa till tycker jag är helt fantastiskt, folk har visat en enorm generositet och ett enormt stöd. Det finns gränser för hur mycket man klarar själv.
Hur känner du själv inför det här?
– Hon känns som mitt eget barn. Det är fruktansvärt jobbigt, och jag har gråtit i mängder. Men att försöka göra konkreta saker för att hjälpa henne gör det lättare för mig.