I våras fattade bygdegårdsföreningen för Bara och Hörsne bygdegård beslut om att fastigheten skulle läggas ut till försäljning. Dryga driftskostnader på cirka 40 000 kronor om året var en bidragande orsak.
Men ryktet spred sig och plötsligt vaknade sockenborna till liv. På Facebook började idéer och förslag strömma in om vad som kunde göras för att rädda kvar mötesplatsen. Samtidigt började man samla namn för att stoppa försäljningen och i helgen, på ett extra årsmöte, tillsattes en ny styrelse med uppdraget att jobba för bygdegårdens framtid.
– Det är så många mötesplatser som har försvunnit. Allt går inte att sköta via sociala medier. Om den säljs får vi aldrig tillbaka den, säger Marie Engström, ny ordförande i bygdegårdsföreningen.
Hon har mött upp GA tillsammans med Marleen Kolmodin, ny sekreterare i styrelsen och Therese Vikman, ny suppleant.
– Bygdegården betyder jättemycket, berättar Therese Vikman som flyttade till socknen för tre år sedan.
– Vi bor i ett ganska litet hus och det är svårt att få plats med alla när man ska ha barnkalas eller om familj och vänner kommer och hälsar på. Då behövs verkligen en bygdegård.
Alla tre känner att det dystra beslutet om en försäljning av fastigheten har vänts till en positiv kraft i bygden. På kort tid har föreningen fått 32 nya medlemmar och fler hoppas man att det ska bli. De är samtidigt noga med att poängtera att ingen skuld vilar på den gamla styrelsen.
– Jag erkänner mig skyldig. Vi har inte ställt upp för bygdegården tidigare, säger Marleen Kolmodin.
– Jag håller med, säger Therese Vikman.
– Som nyinflyttad är det svårt att veta hur det funkar med socknar och bygdegårdar. Jag hade nog en föreställning om att bygdegården skötte några tanter och farbröder om. Det fixar någon annan. Jag vaknade först när jag fick veta att den skulle säljas.
Den nya styrelsen består av sju personer och har knutit tio adjungerade styrelseledamöter till sig. Detta för att underlätta styrelsearbetet och kunna skapa flera arbetsgrupper. Idéerna är många och i närtid planeras en kickoff för att lära känna varandra bättre och ta fram en handlingsplan.
– Vi kanske inte lyckas, men det känns viktigt att göra ett försök, säger Marie Engström.
– Jag tror att det ska gå. Det är så många som är glada och positiva. Och har våra förfäder byggt upp det här ska väl vi klara av att förvalta det, avslutar Marleen Kolmodin.