Christher Eskelin, eller ”Hinken” som han alltid kallas, prisades tillsammans med sina motorintresserade kamrater i D.A.C.A. som ”Årets medmänniskor” i den tv-sända ”Svenska hjältar”-galan i december.
En titel som visar att föreningen verkligen gör skillnad. Drivers Against Child Abuse, Förare mot barnmisshandel, ett namn som talar sitt tydliga språk.
– Vi är en rikstäckande motorförening, inte bara mc-åkare, som tagit som uppgift att ställa upp för utsatta barn och ungdomar, berättar han.
Vi kommer tillbaka dit i den här intervjun, men först till ”Hinkens” egen såriga historia.
”Hinken”, förresten. Allting har sin bakgrund, så även ett smeknamn. När han var 14 drog han en helflaska av starkvinet Marinella, blev kanon, kurerade sig men en liter mjölk och hängde sedan över hinken i två dagar. Så nu vet vi det.
”Hinken” flyttade till Gotland från Mjölby för snart 30 år sedan. Det var bara något han skulle göra, det fanns i honom.
– Mormor bodde här och jag skulle hit och ta hand om henne, det sa jag redan som liten. Tyvärr hann hon gå bort innan jag kom hit.
Han kom till ön som färdigutbildad tryckare och fann snart sin plats på ön.
Vad få visste var vilket helvete han gått igenom och vilka öppna sår han bar och bär inom sig efter åren i skolan.
– Det spårade ur redan i ettan. Och så fortsatte det i alla år...varenda jävla dag fick jag stryk. Till skolan, från skolan...
Vi ses i Almedalsbiblioteket, ”Hinken” har sin hustru Carina med sig, även hon medlem i D.A.C.A. Vi har stämt träff för att prata om hans tid som mobbad, vad det gjorde med honom då och hur det påverkar den vuxne man han blivit.
Det blir ett känslosamt möte.
Ett par gånger bryter han, gråten tar över och han går en runda bland böckerna för att samla sig.
– Jag kan berätta om det här för hundra personer, det gör fortfarande lika ont. Det sitter så djupt, minnena kan komma över mig när som helst, om jag hör en låt, ser något på tv. De som mobbats och säger att de gått hela ur det...nej, jag tror inte det är möjligt.
Pappa var mångsysslare, jobbade främst inom den tunga industrin och familjen flyttade mycket. Efter de första barndomsåren i Västerås bar det av till Mönsterås på ostkusten när Christher var fem, bara ett år senare vände de åter till Västmanland och lilla orten Surahammar där han kom att bo under sin skoltid.
– Det var precis när jag började ettan. Under det där året i Mönsterås hade jag börjat prata småländska...det var tillräckligt för att få stryk.
För stryk fick han av klasskamraterna, varje dag, så minns han det. Ibland lyckades han gömma sig bakom panncentralen nog länge för att komma undan, men de dagarna kändes slagen i honom ändå.
Han sa aldrig något till någon. Han försökte med lärarna men fick inget stöd (”Se så, ut på rasten nu, det ordnar sig nog”) och tystnade därför.
Tyst var han även där hemma.
– Jag höll det inom mig, det var ingen idé att säga något. Blödde jag när jag kom hem sa jag att jag ramlat eller hittade på något annat.
”Hinken” är påtagligt tillbaka i de där åren när han berättar. Berättar om utsattheten som fortsatte i mellanstadiet, klasskompisar som backade undan, andra som ideligen gav sig på honom.
Han minns namnen än, ser deras ansikten ända hit, inbrända under ögonlocken. Vad de gör idag, plågoandarna? Ingen aning.
– Två är pundare, vet jag. Jag sörjer det inte, det är deras straff. Annars vet jag inte, jag undviker att söka upp dem på Facebook, jag skulle inte må bra av det.
Är det hat du känner, eller vad?
– Nej, inte hat...men de fattar inte vad de gjort. Ingen som mobbar förstår hur ont det gör, ingen som har blivit utsatt kan förklara hur ont det gör. Det går inte att förklara hur ont de där såren gör, det äter liksom upp en.
När föräldrarna under Christhers mellanstadieår till slut fick kännedom om vad som pågick, om än inte i vilken omfattning, införde de vad som kom att kallas ”Kronan på verket”. Christher valde att kalla dem ”Snytingpengar”.
– De ville bara väl och visste heller inte hur mobbad jag verkligen var, jag berättade ju inte så mycket. Men varje dag jag gick till skolan fick jag en krona vilket gjorde att jag till slut kunde köpa mig en egen liten båt med åror och allt. Jag gillade att fiska, det gjorde jag mycket på fritiden.
Fisket och motorerna var de stora intressena. I tonåren hade han 14 moppar på bara ett par år, pappa var bra på att skruva och det var så han lärde sig det mekaniska.
Det gav så småningom en aning status i skolan och dessutom ett livslångt intresse för motorcyklar och amerikanska bilar.
Men det där svarta hade ätit sig in för alltid. Byxorna som drogs ner inför hela klassen när de var på skidutflykt, slagen över benen så han slog hårt i rumpan när han försökte lära sig åka skridskor.
Aldrig fri, alltid på sin vakt, blåmärken som bleknade med osynliga sår som aldrig läker.
Det räcker att han närmar sig Västmanland så knyter det sig i magen, säger han och jag frågar vem han blev under alla dessa år.
Vem blev du, Christher?
– Ja, du...jag har svårt att se ungar som mår dåligt. Jag är nog väldigt sårbar, har lätt för att gråta. Samtidigt har jag mycket tjurskallighet i mig, har jag ett bekymmer så löser jag det. Jag visste ju att jag var tvungen att ta mig förbi det där hindret på väg till skolan varje dag, så klart det format mig.
Känner du dig stark i dag?
– Stark och svag, skulle jag säga. Jag fick en skyddsling nyligen, en liten tjej att stödja, och det räcker att se in i hennes ögon för att förstå vad hon går igenom, då kommer allting tillbaka. Samtidigt kan jag vara stark för hennes skull. Jag är social och har lätt att ta folk.
Och, som han säger, trots att Carina pikar honom att ”lite mer ödmjukhet hade varit på sin plats”:
– Jag hade 0,2 i avgångsbetyg, men jag är världsbäst på att genomföra det jag tagit mig för. Så är det bara. Jag ger mig aldrig.
Det kom en vändning, i sjuan. Äntligen fanns någon som såg honom, skolans tekniklärare. Modet växte. Och en dag slog han ner den störste i klassen och golvade av bara farten två till.
Det blev ett jävla liv. Tjejerna skrek, killarna blödde, Christher åkte in till kuratorn, men det var ändå vändningen.
– Efter det fick jag vara i fred. Och några månader senare hjälpte teknikläraren mig att få ett jobb på reningsverket. Jag gick aldrig ut skolan...men det har gått bra för mig ändå.
Det är bland annat Christher som ligger bakom den årliga motordag vid Oscarsstenen i Visby med utställning av jänkare, traktorer och mopeder. Förra året räknades 5000 besökare in, i juli är det dags igen, då kommer hela D.A.C.A-organisationen att vara på plats.
En av kompisarna i norr åkte 46 mil för att fika med en skyddsling, till jul delades tusen nallebjörnar ut till barn i hela landet, på ”Svenska hjältar”- galan fick åttaårige Casper hela D.A.C.A.-följet att gråta som barn när han berättade om sin utsatthet och vad motorfolket betytt för honom.
Det är vad det handlar om, säger ”Hinken”. Att finnas till för dem som verkligen behöver.
– Vi följer dem till och från skolan om det behövs, finns till hands för att prata eller göra något kul tillsammans. De vi tar oss an kan räkna med oss så länge de är barn, till de är 18. Jag vet att vi kommer att rädda deras barndom.
D.A.C.A. Är en rikstäckande förening vars syfte alltså är att hjälpa mobbade, misshandlade eller på andra sätt utsatta barn. Medlemmarna kontrolleras via belastningsregistret och föreningen har ett team av specialister inom exempelvis juridik, medicin och psykiatri att tillgå.
– Vi lovar inget, vi gör inget vi inte klarar av. Det vi gör är att finnas till hands som medmänniskor och att slussa vidare till professionell hjälp där det behövs.
På Gotland har föreningen i dag fem aktiva medlemmar vilka arbetar i nätverk med bland annat polisen och regionen. De har god kontakt med skola och flera företagare och kommer inom kort att öppna en lokal på Gråbo.
– Det vi gör berör ända in i hjärteroten. Det finns ingen gräns för vad jag kan göra för mina skyddslingar. Den största belöningen är att jag vet att vi gör skillnad.
Det finns en särskild kultur inom motorvärlden menar ”Hinken” och Carina håller med. En slags heder, människor ställer upp för varandra, är måna och visar respekt.
Det är helt enkelt viktigt att vara en reko människa.
– Det är som en oskriven lag. Behöver någon hjälp, då ställer man upp. Det saknar jag bland många unga i skolorna i dag, att ställa upp för varandra, visa respekt och säga ifrån när det behövs.
Om du ser dig runt på Gotland i dag, vad ser du?
– Ja, du...det finns skolor som säger att det inte förekommer mobbning, men det finns på varenda skola, var så säker. Där finns barn som far illa, som får stryk eller utsätts via nätet. Det är helt för jävligt att det kan få vara så.
Efter den tv-sända hjälte-galan har Drivers Against Child Abuse fått uppmärksamhet i hela landet, medlemsantalet har ökat och antalet anmälningar om mobbning likaså.
– De som mobbar mår naturligtvis inte heller bra, de kommer ofta från en svår bakgrund och har blivit specialister på att läsa av de svagaste i en grupp. Men vårt mål är att få bort mobbningen, de som mobbar kommer inte att ha det lätt nu när D.A.C.A. finns, säger han.
Han må se stenhård ut, men inom sig har han ett hjärta av teddy.
– Vi är världens snällaste människor, en kram är det viktigaste som finns, det är därför vi har en nallebjörn på våra västar, säger han.