GOTLAND Vid årsskiftet slutar Cecilia Schelin Seidegård som landshövding på Gotland. Rent teoretiskt skulle hon då kunna sluta att kamma håret.
I nio års tid, sedan 1 januari 2010, har Cecilia varit Gotlands förlängda arm in i regeringen.
Hon har synts och hörts överallt, ställt upp på den mesta, invigt bensinmackar, vigt par in i kärleken och representerat i de mest skilda sammanhang, i stort som smått.
Men nu, snart, är det över. Det är med en viss känsla av lättnad, men också en förväntad saknad, hon lämnar sitt uppdrag.
– Det har varit väldigt roliga år, men jag har också upplevt en väldigt stor press på mig som person. Dels genom en del svåra frågor, dels genom att alltid vara påpassad, just den biten kommer jag inte att sakna.
Vi träffas i residenset på Strandgatan när november övergår i december. Landshövdingen visar runt i de ståtliga representationssalarna med tre meter i tak, här andas historien, här har mottagningarna varit många och storslagna.
Jag tänker; hur inleder man en intervju med en människa som är så sönderskriven? Jo, tänker jag sedan, jag frågar vad jag verkligen vill veta och har undrat över:
Varför heter du så mycket och stavar det så svårt?
– Ja, det kan man ju undra! Jag föddes Schelin, det var inte så mycket att göra åt. Sedan gifte jag mig Seidegård, och det var lika svårstavat det, har jag förstått. Tanken var att fasa ut Schelin, men så skilde jag mig och behöll Seidegård för barnens skull. Men det är långt, det är det, det är lite jobbigt ibland. Jag brukar skoja om att jag skulle vilja träffa en herr Ek, det skulle göra allting enklare. Men man får ta det som det är.
Och så kallas du Cissi men stavar det Cicci!
– Jag och min kompis Eva (Äwa) hittade på fräsiga stavningar i småskolan, jag minns att fröken sa ”så kan man inte heta, dubbel c uttalas ’ks’, som succé”. Men jag har behållit det på det viset och det har med åren blivit lite av ett varumärke.
Snart slipper vi i media stava ditt namn särskilt ofta. Kommer du att sakna oss?
– Ibland, ibland inte. Man blir väldigt påpassad i ett litet län som Gotland, alltid beredd att ge en kommentar och väldigt många som känner igen en. Jag har ett sommarhus på Österlen, där kan jag gå på Ica och vara sjavigt klädd, omålad och sur!
Och det kan du inte här, menar du?
– Nej, här känner jag ändå en press tjugofyra-sju att vara just landshövding. Träffar jag expediter eller andra och inte uppför mig väl, det noteras. En gång har jag sagt i en affär, mycket vänligt, att jag tyckte det var dyrt, då ringde ägaren dagen därpå och förklarade varför det var tvunget att hålla ett högre pris än på fastlandet. Sedan dess är jag väldigt försiktig med vad jag säger.
Vad gör du för att verkligen få vara bara ditt privata jag, om så för korta stunder?
– Ingenting, direkt. Det är inte så att jag går och förställer mig hela tiden.
Cicci är född i Stockholm men kom att tillbringa sina kanske viktigast ungdomsår i Visby, de mellan tio och studenten. Genom åren har hon haft en mängd tunga poster. Efter att ha disputerat i biokemi arbetade hon en tid inom läkemedelsindustrin, hon har varit VD för Huddinge sjukhus, sjukhusdirektör för Karolinska och tillika styrelseordförande för KTH, Göteborgs universitet och Systembolaget.
En liten grundläggande fråga så här i början av intervjun. Vad gör du egentligen för nytta?
– Det viktigaste är att vara myndighetschef, Länsstyrelsen ansvarar för många områden och det yttersta ansvaret är mitt. Det är stora frågor, som yttrande om utökning av Cementabrottet, och det är mindre frågor som att någon kört på ett vildsvin eller vad det nu var.
Vad har du gjort mest?
– Sammanträtt. Det ni ser är när jag gör något roligt, som i går, jag satt med i en jury om årets matverk, det är ju jätteroligt. Det som inte syns är oändligt många sammanträden, de ska förberedas, man ska läsa in sig, det ska skrivas protokoll och vara korrekt. Bereder frågor, det är vad jag gör mest.
Vilka enskilda frågor har varit de största under de här nio åren?
– Ojnare-konflikten är utan konkurrens, jag kände en enorm press på mig då. Hela händelsekedjan var olycklig från början till slut.
På vilket sätt var det jobbigt?
– När de startade avverkningen för det nya kalkbrottet i Ojnareskogan var det bara vi Länsstyrelsen, i praktiken jag, som kunde ta beslut om att stoppa avverkningen, vilket jag till slut också gjorde.
Du lyckades balansera på en slak lina mellan de olika intressena där.
– Det är ju så här, vi är tillsatta för att försvara svensk lag och allmänhetens rätt, därför tycker jag det är konstigt att vi ofta blir utmålade som småbusar av media när det faktiskt är det vi gör. I det här fallet fanns demokratiskt beslutad lagstiftning att luta sig mot, det var inte mitt eget intresse eller länsstyrelsens intresse. Ibland kan jag tycka att vi borde vara hjältar för att vi försvarar svensk lag och försöker skipa rättvisa, men så blir det ju sällan.
Och mer då, vad mer har varit svåra frågor?
– När jag fick dödshote mot mig var jobbigt, det tog hårt. Men det har hänt massor av roliga saker, vi fick en hertiginna..
...vi väntar med det, vi ska komma till kungligheterna.
–...okej, hold your horses...men mer, då, få se nu, jo Almedalen! Det har varit fantastiskt roligt att trädgården har blivit en av de mest attraktiva platserna att vara på och det ger en chans att marknadsföra länsstyrelsen.
Och så har du delat ut medaljerna vid SM i orientering 2011, vet jag som är orienterare.
– Det stämmer, det har jag.
Och du har invigt en massa saker.
– Ja, i stort och smått, allt från en bensinstation i Stånga till Island Games 2017. Att inviga till synes små saker har varit väldigt roligt för att det betyder så mycket för människor i just den bygden.
Cicci och jag har träffats en del genom jobbet, ibland en kort sittning, oftare ett kort telefonsamtal om någon aktuell fråga. Det här är första gången vi sitter i lugn och ro för en lång intervju. ”Det var på tiden”, som hon uttrycker det.
Hur var du förr, innan du blev representant för storföretag och den här myndigheteten?
– Det är en bra fråga, för man präglas väldigt mycket av sitt jobb. Mina barn brukade säga att jag var så bossig, men jag har nog alltid varit det. Mina klasskamrater från gymnasiet skulle nog säga att jag var extrovert redan då, hade lätt att uttrycka mina åsikter, kanske skulle de använda ordet dominant. Jag vet att jag även i privata sammanhang pekar med hela handen ibland, ska organisera och rumstera...säkert ler mina bästa vänner i mjugg i bland och tycker att jag är...jag.
Men det är väl inte det sämsta, att alltid vara den man är?
– Nej, på sätt och vis. Men jag har nog alltid varit en glad typ också, glad och driftig, fått saker gjorda.
Hur är du som festprinsessa, kan du släppa lös om du inte är i officiella sammanhang?
– Jo, det kan jag nog göra.
Eller KUNDE du göra det, kanske jag ska fråga. Förr.
– Haha, jodå, absolut, jag har alltid tyckt det är trevligt att äta god mat och festa och så, men i en liten stad som Visby är jag väldigt noga med att inte överfesta. Ibland kan jag gå hem lite tidigare för att inte hamna i den situationen...ja, du vet hur det kan bli framåt småtimmarna. Sådan var jag inte innan.
Du har gjort det på andra ställen alltså?
– Det är klart jag gjort det, det vore väl konstigt om man inte varit onykter någon gång.
Vad hette det där när det blir lite för mycket.
– Vadå? Överfesta.
Ja, vilket roligt ord, jag hade aldrig hört det förr!
– Nej, det hittade jag på nu...visst är det bra!
En annan fest, sommarfesten, har ofta väckt debatt. Varför, tror du?
– För att ni i media skriver så mycket om den, jag tycker att ni haussar upp den genom att publicera inbjudningslistan och så där. Jag förstår att ni får många läsare på det men det där väcker alltid ont blod hos vissa. Men det ingår i min roll och mitt jobb att faktiskt representera och det här är en bra arena för möten.
Vad konkret har kommit ut av dessa sammankomster?
– Det är jättemycket, Jonas Jonasson och Per Schlingmann träffades här, jag vet arkitekter som fått massor av jobb, jag vet verksamheter som knutit till sig sponsorer, ”Mördar-Anders” såldes till Länsteatern för en krona på en sommarfest. Så visst händer det grejer, det har till och med förekommit kärleksaffärer!
Du, det tvivlar jag inte på. För övrigt är den här inbjudningslistan världens skvallerläsning, där ser man vilka som skilt sig och vilka som blivit ihop.
– Ja, visst är det! Det ska jag säga dig att det är ett väldigt jobb att göra listan, det gäller att veta hur saker och ting ligger till. Det har hänt att det blivit fel, ett par som ännu inte var offentligt blev det när det publicerades där. Det var lite pinsamt.
Kommer festerna att fortsätta?
– Jag tror det, jag har rekommenderat att den som blir min efterträdare fortsätter, sedan kanske det blir i en helt annan form, det får vi se. Men det knyts väldigt många bra kontakter där.
Varför har inte jag blivit bjuden?
– Man måste ju vara lite formell, man kan inte bjuda in vem som helst bara för att någon är trevlig! På den politiska sidan bjuder man in regionstyrelsens representanter med respektive, vad gäller media bjuds ledarskribenter och chefer med respektive in, där sätter vi gränsen.
Fast festernas fest är ändå Nobelbanketten i Stockholms stadshus. Vid sex tillfällen har Cicci varit där, senast härom veckan. ”Vetenskapen i grunden och massor av glamour, det är fantastiskt” som hon uttrycker det.
Du lämnar ditt upp uppdrag när det är tämligen kaotiskt inom politiken, hur tänker du kring det?
– Jag ska egentligen inte uttala mig politiskt, men det är olyckligt att vi i hela landet har tre block och inte kan få stabila majoriteter. Det värsta tycker jag är den polarisering som råder, den är väldigt skadlig på många sätt. Nu tror jag att man lokalt kan hantera det när man kommer till realpolitik, här har vi ett tonläge som är ganska gott till skillnad från hur det ofta lät i riksdebatten inför valet.
Du har som avsikt att bo kvar i Visby, varför?
– För att det är så härligt här. Nu börjar jag förstå varför min mamma bodde kvar. Det är ett enkelt liv, här finns allt, det är nära till fastlandet...det finns en värme mellan människor...nu är det lite lyxigt att bo här, förstås, mitt i stan, men det är ju ändå väldigt nära till allt.
Men här i residenset får du inte bo kvar, hur ska du nu kunna skala ner till något lagom?
– Ja, alltså...det blir ju väldigt svårt...
Att inte ha en måndagssal och en tisdagssal och en onsdagssal från 1700-talet, menar du?
– Ja, hur ska det gå! Nejdå, jag känner mig tacksam att ha fått bo här i nio års tid. Nu firar jag min sista jul här, då tänkte jag dricka glögg med familjen framför öppna spisen i representationsvåningen, det har jag aldrig gjort tidigare. Men nu är det dags. Oerhört tacksam är jag, men allt har sin tid.
Och privatchaufför har du.
– Ja, men han har förstås även andra uppgifter.
Men snart måste du köra själv.
– Ja, och ingen husfru har jag heller kvar. Det är jag nog mest orolig för, nu måste jag ordna mina egna fester. Men vad gäller bil så har jag faktiskt en egen, en liten Mercedes.
Går den bra, bilen?
– Ja, den går bra. Absolut.
Hur är det med matlagningskunskaperna, vad lagar du när det inte är fest och husfrun står för maten?
– Gärna säsongens grönsaker med lamminnerfilé eller en torskrygg. Så närproducerat som möjligt.
Har du någon karl att laga maten åt, då?
– Nej, tyvärr! Men när jag läste i tidningen om gotländska män som är feta, slöa och snusar mest i landet så tänker jag att det inte gör så mycket, eller hur?
Den privata Cicci bor på residensets tredje våning, där sover hon gott om nätterna. Bästa kudden är ett rent samvete, brukar det heta. ”Är man ärlig och gör rätt så sover man bra” säger hon.
Okej, ska vi gå över till kungligheterna, då. Kan man säga att du känner kungafamiljen?
– Ja, det kan man nog göra. Vi är bekanta. Skulle vi ses på stan så hälsar vi och pratar en stund.
Hur är han, kungen?
– Han är väldigt trevlig. Påläst, glad och intresserad. Och skämtsam. Det finns ju en kunglig avdelning här i residenset där familjen kan vila ut om de behöver, det händer att de gör då de är här.
Är du ”du” med kungen?
– Man är inte ”du” med kungafamiljen, men jag har inga problem med det. ”Vill kungen ha lite mer vatten”, säger jag, till exempel. Men det klart att jag har sagt fel, jag också.
Du var inne på hertiginnan där i början, som en av de stora sakerna som hänt. Berätta.
– Jo, Madeleine födde ju en liten prinsessa 2014, Leonore, som fick hertigdömet Gotland, vilket var väldigt roligt. Då är det upp till landshövdingen att överlämna en gåva, vilket gjordes vid en pampig tillställning i Drottningholms slottskyrka. Det var statsministern, riksmarskalken och jag som överlämnade gåvor.
Och då fick hon ett litet russ.
– Just det, jag som gammal hästtjej tyckte det var en bra idé, det är verkligen Gotland och inte en vanlig pryl, dessutom vet jag att kungabarnen rider och kungen själv är intresserad av bevarandet av lantraser, det var roligt och högtidligt att avtäcka tavlan på hästen. Sedan var hon ju här på Gotland och träffade sitt russ.
Hur mår Haidi av Gotland, som hon kom att heta, i dag?
– Hon växte upp och skolades här på Gotland och när hon var tre år flyttades hon till Hovstallarna på Östermalm. Nu står hon där, för alla kungabarn att rida på så småningom.
Jag har förstått att du var bekantPrins Daniel redan tidigare.
– Ja, jag gick på hans gym när jag bodde i Stockholm, då var han en vanlig kille. Det är han fortfarande, förresten. Fast han är prins.
Hur mycket lyfte du?
– Va?
Ja, på gymmet?
– Nja, lyfte, nej det vet jag inte. Men då jobbade jag hårt som VD på Karolinska så jag var en av de få som var där klockan sju på morgonen, då brukade Kronprinsessan också vara där. Jag rodde och sprang, man kör igenom kroppen under en timme. Det gäller att hålla sig i trim för att orka, jag går på gym här också.
Visst var det på gymmet de träffades, Victoria och Daniel? Såg du kärleken när den började spira?
– Haha, nej, de hade redan mötts då...mitt starkaste minne med Daniel är när det blev ett hjärtstopp på gymmet. Vi vara bara några få där och jag ringde och tjatade på ambulansen som jag tyckte tog lång tid på sig, minns jag. Men allt gick bra och den här killen klarade sig. Men det är ett starkt minne vi har tillsammans.
Cicci reser mycket, men det finns en drömresa hon aldrig gjort. Så här svarade hon i ”Dagens fråga” 2011. ”Till Sydamerika, Brasiliens regnskogar och ta del av indiankulturen”. Drömmen gäller än i dag.
Den 1 januari är du inte landshövding längre, vad gör du den morgonen?
– Nu är det ju en lite speciell dag, nyårsdagen, men säg så här, den 4 januari flyttar jag härifrån, det kommer att slita i hjärtat. Samtidigt ser jag fram mot min nya lägenhet, vilken renoverats under hela hösten. Det här är ju bara på lån, trots allt. Sedan hoppas jag på några veckor där jag inte gör så mycket.
Vad kommer du hinna som du inte hunnit under de senaste åren?
– Umgås. Och fånga spontana ögonblick utan att behöva titta på klockan.
Men du släpper inte allt.
– Nej, jag fortsätter med en del uppdrag, dels här och dels kommersiella uppdrag. Det går inte att sluta helt.
Once a landshövding, always a landshövding, är det så?
– Skulle kunna tänka mig att det blir så, ”där går den där gamla landshövdingen”, men vad vet jag.
Du kanske ska gå ut sur och med otvättat hår den morgonen?
– Nej...nej, jag gör nog inte det. Inte här, men på Österlen där ingen känner igen mig. Det är bland det bästa med att vara där, att inte behöva bry mig så mycket.
Nio år, är det lång tid eller kort?
– Det är lång tid. Jag har aldrig tidigare haft ett jobb så länge, och det är inte alla landshövdingar på långt när som sitter så länge.
Jag menar i mer filosofisk mening, är det länge sedan du började eller är det alldeles nyss?
– Det är nyss, absolut. Nyss. Ja, det har gått fort.
Men just nu, när den här intervjun görs, är det inte över. Vad ska du göra i dag?
– Jag har ett möte kring personalfrågor, jag ska förbereda ett styrelsemöte och bereda ett möte med beridna högvakten. Apropå det där med sammanträden, alltså.
Ja, men då stannar vi där. Eller förresten: Vad har jag inte frågat om som jag borde frågat om?
– Jag är glad att du inte frågat, ”vad är det bästa du gjort?” för det är omöjligt att svara på.
Okej, men om vi vänder på det, vad är det sämsta du gjort?
– Ja, du...det sämsta...en sak som var väldigt ledsam var att försätta Gotlands turistförening i konkurs. Jag blev inslängd då det redan var kontrollbalansräkning, det borde hanterats långt tidigare. Hela den processen var väldigt tråkigt.
En fråga jag inte tänker ställa är din reflektion kring att du faktiskt är den tredje kvinnan i rad på landshövdingsposten.
– Bra. För när någon påpekar det brukar jag säga att vi företräddes av 43 män så i ljuset av det är det här helt i sin ordning.
Jamen då säger vi så.
– Det gör vi.