I början av maj fick Lotta Persson ett samtal från en person som hittat två ekorrungar. Lotta är veterinär och engagerad i Gotlands igelkottsfond. Hon visste att Sofia Skans tidigare tagit hand om skadade ekorrar och frågade om hon kunde tänka sig att ta sig an uppdraget.
– Personen som hade hittat ungarna berättade att de varit helt täckta av myror och i ett eländigt skick, säger Sofia Skans.
Eftersom det är förbjudet att ta hand om vilda djur ansökte Sofia direkt hos länsstyrelsen om att få sköta om djuren, för att senare släppa ut dem i det fria.
– Jag har tagit hand om ekorrungar förut och det är ett heltidsjobb. De ska tvättas, kissas och bajsas och nappas varannan timme. När de blir lite större ska de lära sig att bli ekorrar innan de släpps tillbaka till naturen.
Sofia Skans gjorde allt rätt när hon ansökte om lov. Länsstyrelsen får dock inte fatta beslut i frågan. Naturvårdsverket måste först göra en bedömning och delegera beslutsrätten. Beslutet drog därför ut på tiden.
– När jag äntligen fick ett klartecken, efter nästan två månader, hade jag redan släppt ut ungarna.
Enligt jaktlagstiftningen är allt vilt fredat. Vilt som fångas in ska omedelbart släppas fritt eller avlivas. Undantag kan dock göras för ekorrar, fåglar, harar och igelkottar. Naturvårdsverket skriver i sitt utlåtande till länsstyrelsen att ekorrar inte är en rödlistad art. Men det finns ändå skäl att göra undantag, enligt myndigheten. Om det inte finns rehabiliteringsanläggningar finns en risk att människor försöker rehabilitera ekorrar på egen hand utan sakkunskap.
– Jag har hört talas om människor som tagit hand om ekorrar och som inte har haft rätt kunskap och det har slutat tragiskt. Det kan bli så fel.
Sofia Skans har alltid varit intresserad av djur och har tidigare varit engagerad i Gotlands katthem. Just ekorrar tycker hon är lite som att ta hand om kattungar.
– Man ska orka och ha tiden. Det är ett tufft jobb. Ekorrar är oerhört sociala och en av de trevligaste djurarter jag lärt känna. De älskar att leka, brottas och klättra. MEN de kan riva en hel lägenhet, skrattar Sofia Skans.
Nu tänker Sofia gå en kurs för blivande rehabiliterare. Därefter ska hon ansöka om att få rehabilitera ekorrar permanent och inte bara tillfälligt. Hon oroar sig samtidigt för alla andra djur.
– Man vet ju inte vad man ska göra om man hittar ett skadat djur. När jag jobbade på katthemmet fick vi ofta samtal från människor, en del hysteriska, som inte visste vart de skulle vända sig med ett upphittat djur.
Igelkottar och rovfåglar finns det rehabilitering för på ön. Statens vilt, som rådjur, finns det också en beredskap för. Andra faller mellan stolarna. Sofia Skans har flera gånger ringt polisen när hon hittat påkörda rävar som behöver avlivas.
– I de fallen får man ingen hjälp. Jag funderar på att ringa runt till jägare och fråga om jag får sätta upp dem på en telefonlista som jag kan sprida på ett forum. Visst är det bättre att naturen får ha sin gång i vissa fall, det håller jag med om. Men de ska inte behöva lida.
De båda ekorrungarna som Sofia tog hand om i våras lever nu rika ekorrliv på en plats som är noga utvald.
– Egentligen ska de sättas ut där de hittades. Men just de här ungarna låg på en gata mitt i stan. Jag har ett mycket bättre ställe som lämpar sig väl för ekorrar och där har de fått tillbaka det vilda livet. Vänner frågar ofta om det inte är sorgligt att släppa ut ekorrarna. Svaret är nej. Det är bara glädje för mig.