Vart vänder man sig när någon anhörig, kanske en ung människa, tagit sitt liv? För trots allt arbete som läggs ner på att förhindra självmord så slutar många människors liv i ett mörker som de inte hittar ut från. Sassa Tumegårds erfarenhet är att det kan vara ett stort stöd att träffa andra i samma situation. Efter att ha tillfrågats av Visby stift bildar hon nu, tillsammans med Gunnar Holten, en sorgegrupp som har sin första träff nu på måndag.
– Genom annonsering, genom kontakter med vänners bekanta och annat närverkande har vi samlat en grupp och räknar med att få sex-sju deltagare, men plats finns för fler, säger Sassa Tumegård.
Hon delar sin tid mellan Jämtland och Gotland. Under åtta års tid var hon diakon inom Svenska kyrkan på Gotland, bland annat i Alva. Efter flytt till Jämtland drev hon sedan under många år sorgegrupper, både kring självmord och andra dödsorsaker. Man kan beskriva grupperna som tillfälliga sammanslutningar där anhöriga träffas för samtal och erfarenhetsutbyte.
– Under mitt första halvår i Jämtland var det flera barn som dog och vars föräldrar jag kom i kontakt med. Därför startades en sorgegrupp för föräldrar som mist sina barn. Det var startpunkten, berättar Sassa Tumegård.
Efter ett par års arbete stod det klart för henne och kollegan att många av de ungdomar som sörjdes hade begått självmord. Det växte också fram en erfarenhet om att just självmord som dödsorsak ofta kunde leda till en speciell problematik för de drabbade familjerna:
– Jag mötte skam och skuldkänslor, kommenterar Sassa Tumegård.
– Det är vanligt att människor inte talar så mycket med andra om vad som drabbat dem.
En så omskakande och djupt sorglig händelse som ett självmord, eller för den delen ett barns död på grund av en olycka eller sjukdom, skakar också om relationer. Sassa Tumegård har själv drabbats av att hennes flicka avled i leukemi vid ett års ålder och att tragedin sen ledde till skilsmässa. Hon hoppas – och tror – att hon efter det har bättre förutsättningar att förstå andra.
Gunnar Holten är utbildad sjuksköterska och specialiserad på cancervård. Han har bland annat arbetat vid onkologen på Visby lasarett. Han är nu diakon i stiftet och arbetar heltid i sjukhuskyrkan.
– Jag har också erfarenhet från hospice-vård och så får jag lära mig av Sassa, säger han.
Sorgegruppen är alltså en del av Svenska kyrkans arbete med diakoni. Men Sassa Tumegård och Gunnar Holten understryker att alla är välkomna och att handledarna inte kommer att slå bibeln i huvudet på någon.
– Det handar inte om att försöka frälsa deltagarna, säger Sassa Tumegård.
Hon och Gunnar Holten behåller sina smycken med symbolen för diakoni, men Gunnar Holtens gröna diakonidräkt åker av till förmån för civila kläder under mötena. Mötena hålls i Visbys församlingshem, alldeles intill domkyrkan.
Enligt de bådas planering kommer gruppen att träffas vid sju tillfällen, en gång i veckan, och sen för en återträff när det gått några månader. Jämfört med enskilda samtal ser Sassa Tumegård en stor fördel med att samlas i grupp:
– Man får stöd och bekräftelse och får andra att vända sig till, ibland har grupper fortsatt att träffas även sedan vi slutfört vårt arbete.
Lasse Linusson