Det är Lärarnas Riksförbund som ligger bakom den nationella undersökning som Gotlands Tidningar haft som bakgrund när vi granskat tystnadskulturen i de gotländska skolorna. Enligt den upplever hälften av de tillfrågade lärarna att det finns en tystnadskultur, och fyra av tio anser att de på något sätt blivit bestraffade för att de kritiserat sin arbetsgivare.
Det finns inga lokala siffror i den aktuella undersökningen, men enligt Lärarnas Riksförbunds gotländska ordförande Rosita Sundh råder det ingen tvekan om huruvida det finns en tystnadskultur inom öns skolväsende eller ej.
– Tveklöst ja, konstaterar hon kort, innan hon fortsätter:
– Jag vet att man som lärare ibland upplever att man gynnas om man inte ifrågasätter sin chef, och på samma sätt ser man att man missgynnas om man inte har en god personlig relation till sin chef.
Det faktum att samtliga lärare som GT pratat med har valt att vara anonyma menar Rosita Sundhs kollega Cecilia Westberg-Bladh, biträdande lokalombud för Lärarnas Riksförbund på Wisbygmnasiet, är en tydlig bekräftelse just på att tystnadskulturen existerar.
– Det är även en bekräftelse på Gotlands litenhet, och vad det kan föra med sig. Om man uttalar sig så sprider det sig, och då kan någon rektor tänka "den personen ska vi inte ha på vår skola". Då väljer man i stället att inte säga något alls, säger hon.
Det finns lärare som vi pratat med som menar att just Gotlands litenhet och isolering gör det extra svårt. Att "om man blir bränd, så är man bränd"?
– Så är det absolut. Kommer det ut ett rykte om att en lärare är besvärlig så får det ryktet ganska snabbt spridning i rektorskåren, och då anställs inte den läraren någon annanstans. Några sådana ärenden har jag haft på mitt bord, säger Rosita Sundh, som dock betonar att förvaltningens insats i några av fallen lett till att lärarna fått upprättelse.
Hon har själv varit lärare sedan 1984, och ordförande i Lärarnas Riksförbund på Gotland sedan 2008, och hon vittnar om en förändring när det gäller arbetsgivarnas attityd under de senaste åren.
– Taket har sänkts. Man måste hela tiden fundera på vilka konsekvenser det kan medföra för egen del om man är "besvärlig". Problemet är att man fått in något slags privat fabrikstänk i offentlig verksamhet där man blir allt mer mån om att se om sitt eget hus. Det finns numera en inbyggd konkurrens i systemet, lärarkollegor emellan, som inte fanns förr. Det kan leda till att man som lärare inte vågar säga vad man tycker på grund av att man riskerar att få en sämre arbetssituation.
Rosita Sundh menar att tystnadskulturen såväl är ett chefsproblem som ett systemproblem. Hon anser exempelvis att införandet av det fria skolvalet samt kommunaliseringen av skolan lett fram till dagens situation.
– Jag var ju med under det statliga skolsystemet, så jag har erfarenhet av när lärarna hade fullt förtroende från sin arbetsgivare – staten. Nu har man ingen tro på att vi kan vårt jobb längre, utan man ska in och peta i vår profession.
Även förstelärarreformen och lärarlönelyftet menar hon bidrar till tystnadskulturen, då det i allmänhet är lärarnas närmaste chef – rektorerna – som väljer ut vilka som bör premieras.
– Det handlar mycket om ledningens förhållningssätt, så den närmaste chefen är jätteviktig när det gäller tystnadskulturens vara eller icke-vara på en skola. Det finns duktiga chefer som ser att det är viktigt att lärare ifrågasätter, för att det är det som bidrar till utveckling. Sedan har vi kanske chefer som är osäkra eller känner sig för styrda i sitt uppdrag, och som därmed hjälper till att lägga locket på, säger Rosita Sundh, och utvecklar:
– Det finns de som vill bli chef för att ha makt eller en titel, och de blir ju aldrig bra. Dessvärre är de dåliga chefernas påverkan väldigt stor, och det sprider sig ner i hela verksamheten.
Den andra stora fackorganisationen för lärare är Lärarförbundet. Linda Rung är dess ordförande på Gotland, och hon är av en helt annan åsikt när det gäller tystnadskultur inom den gotländska skolan.
– Det är klart att medlemmar ibland hör av sig och upplever att de blir ifrågasatta, men någon generell tystnadskultur tycker jag inte att det finns. Det finns verksamheter där detta är ett problem men jag upplever inte att man generellt på skolorna inte kan kritisera sin ledning eller sin verksamhet, säger hon.
Linda Rung menar att problemet snarare är att lärare ofta hamnar i en situation där man inte vet var man ska dra gränsen för vad man kan säga och vad som skyddas av sekretess och tystnadsplikt.
– Var går egentligen gränsen? Hur mycket kan jag säga, och hur mycket kan jag inte säga, för jag vill ju inte bryta mot sekretessen. Det är det många medlemmar som ringer och rådfrågar om, men jag upplever inte att det finns något generellt problem där man inte kan kritisera sin verksamhet eller sin chef.
Undersökningen som Lärarnas Riksförbund gjort visar att hälften av lärarna upplever en tystnadskultur, men du menar att den inte finns på Gotland?
– Jag är inte insatt i just den här undersökningen, men jag upplever inte att det är på det sättet här. Sedan är det klart att lärare hör av sig till oss och känner att de blir betraktade som illojala för att de yttrar sig och kritiserar organisationen, men jag vill inte säga att det är ett generellt problem för skolan på Gotland att det råder en tystnadskultur.
Det faktum att de lärare som GT pratat med samtliga valt att vara anonyma vill Linda Rung inte heller tillskriva en eventuell tystnadskultur. Hon menar att det snarare beror på ett annat samhällsproblem.
– Det råder lite jantelag i Sverige där alla ska visa sig duktiga. Visar man sig svag så får man en känsla av att folk tänker att man är oduglig. Det tror jag hindrar många från att säga vad man tycker. Jag tror även att Gotlands litenhet spelar in då man inte vill att någon kommer fram på Ica och konfronterar en för något man sagt i media till exempel. Man är alltid "läraren", oavsett var man är.
Om någon trots allt hör av sig till er och anser att det finns en tystnadskultur på sin arbetsplats, vad gör ni från Lärarförbundets sida då?
– Det första vi säger är "Har du lyft det här med din chef? Har du berättat att det här är din känsla?". Om man då känner att man inte får gehör så tar vi det vidare till förvaltningen.
Och hur upplever du att gensvaret är därifrån?
– Jag tycker att det är bra och att vi blir lyssnade på när vi lyfter saker och ting. Diskussionen är bra, även om vi inte alltid är överens om hur saker ska lösas.
Att de två fackförbunden har så olika syn på huruvida det existerar en tystnadskultur tror sig Rosita Sundh från Lärarnas Riksförbund ha en teori om vad det kan bero på.
– Lärarförbundet organiserar även skolledare, medan vi enbart organiserar behöriga legitimerade lärare och studie- och yrkesvägledare. Vi har aldrig något behov av att tillfredsställa andra yrkesgrupper än just lärare i våra uttalanden, säger hon.
Men vad finns det då för lösningar på problemet att lärare inte vågar kritisera sin egen verksamhet eller känner sig tystade? Rosita Sundh menar att vi måste gå tillbaka till hur skolan var organiserad förr.
– Staten måste ta över ansvaret för skolan igen. Jag tror inte på att kommuner med så skiftande ekonomiska förutsättningar kan upprätthålla en enhetlig skola som ger alla lika förutsättningar. En statlig huvudman är det som jag ser som det allra viktigaste, säger hon och tillägger:
– Men ett problem har sällan endast en lösning! För att komma tillrätta med problemet måste man lyfta blicken och se det ut ett bredare perspektiv.