Det är tisdag förmiddag och blodgivningstid på lasarettet i Visby. I två av tre sängar ligger blodgivare och skänker sitt blod, några sitter och äter macka efter givningen och ett par är på väg in för att ta plats i sängarna när de blir lediga. Det känns som att det är gott om blodgivare på Gotland, och det är det, men det är inte alltid det är fulla sängar. Och framförallt inte den här tiden på året.
– Vi ligger väldigt bra till i antalet givare, med en givarkår på ungefär 2 500. Så det är jättebra för att vara Gotland. Men det kan variera över perioder, som nu när vi är inne i ”vabruari” så märks det väldigt tydligt även här, säger Maria Tsakalou, biomedicinsk analytiker vid Laboratoriemedicinskt centrum Gotland som har hand om blodgivningen.
Såhär års är det många av givarna som bokar om, bokar av eller inte dyker upp alls, berättar Maria Tsakalou, vilket påverkar planeringen och lagret.
– Vi planerar efter att ett visst antal ska komma med vissa blodgrupper, och sen kommer 10 av 20 och då blir det såklart en brist i vårt lager, säger hon.
Förändrade arbetstider, sjukdomar och givare som flyttar från ön gör även att givarkåren ständigt är i behov av nya rekryteringar i alla blodgrupper.
– Vi behöver påfyllning hela tiden. Det saknas ingen, men behovet kan variera mycket. Vi försöker hålla en bra nivå med alla, men oftast är det blodgrupp 0 som går åt först, och som vi kan använda snabbast då de kan ge till alla.
Om en större olycka skulle ske när det är brist i lagret kan det bli knepigt att få fram rätt blod snabbt, och man kan behöva beställa blod från fastlandet.
– Är det akut så blir det jättesvårt, men är det planerade saker som kräver blod så är det lätt att se till att vi har i lager. Det finns organisationer inom sjukvården som kallar till större katastroflarm, och då har vi rutiner för att kalla in personer, säger Maria Tsakalou.
En som lämnat blod under förmiddagen är Lars Fransson, som varit givare i 25 år. För honom är blodgivandet ingenting konstigt, utan snarare en självklarhet.
– Jag går hit för att jag kan. Jag har haft sådana jobb som gjort att jag kunnat gå ifrån och planera. Och sen får man en liten kvittens på att man mår bra, och lite presenter och socialt. Det blir som kamrater, man träffar dem fyra gånger per år, och man fortsätter samtalet och känner varandra lite, säger Lars Fransson.