Holger Daun, snart 77 år, är professor i internationell och jämförande pedagogik. Han har skrivit tolv böcker, medverkat med djuplodande artiklar i en rad olika tidskrifter och rest runt i världen på diverse uppdrag. Jobbat som lärare och faktiskt också varit reporter på denna tidning.
Yrkeskarriären går sålunda inte att klaga på. Men Holgers karriär, åtminstone för oss gotlänningar, handlar också om boxaren som i början på 60-talet tillhörde den yppersta svenska eliten och gick en minnesvärd match på klassiska nöjesparken Murgrönan i Visby 1963.
– Märkligt att en boxningsmatch för så länge sedan kan fastna i folks minne, funderar Holger när vi träffas i hans sommarstuga i Sanda en kulen majdag.
Undertecknad, som också drogs med i den hajp som Ingemar Johanssons VM-titel 1959 bidrog till, var förstås på plats på Murgrönan tillsammans med över 2000 likasinnade. Match i weltervikt (max 67 kilo) mellan 20-årige Hejdesorken Holger Daun och nordiske mästare Stig Waltersson. Det blev en jämn och bra fight mellan två tekniska boxare, dock utan någon knock out. Många av oss något enögda i publiken tyckte förstås att Holger vunnit på poäng. Men ingalunda – med domarsiffrorna 3-2 utropades Waltersson som segrare.
Lätta burop hördes i publiken och vi lommade hem från Murgrönan, besvikna och förbannade på hur domarna kunde snuva Holger på segern. Men föremålet själv tycker domarna dömde rätt. Minst sagt.
– Jag kanske hade första ronden, men sen var Waltersson bättre i de två andra ronderna. Hade matchen gått i Stockholm hade domarsiffrorna blivit 5-0 till Waltersson.
Jaha, varför då?
– Två av domarna var ju härifrån Gotland …
Holger har förmodligen rätt, även om vi lokalpatrioter tyckte att domslutet inte riktigt stämde med det vi fått uppleva. Nåväl, Holger Daun är och förblir en legend med gotländska mått mätt. Och han gick heller inte lottlös från den här uppmärksammade fighten. Det fanns pengar med i spelet redan på den tiden. Även om Holger tvekar en aning när jag frågar om arvodet. Sådant är ju känsligt.
– Ja, det är väl preskriberat nu. Jag fick faktiskt 1.250 kronor för matchen mot Waltersson. En bra slant på den tiden, som journalist på GA hade jag 1.200 i månaden. Jag var nygift just då och behövde pengar till en ny soffa…
Holger växte upp som ett av sex syskon på gården Kauparve i Hejde på mellersta Gotland. Familjen drev jordbruk och åkeri.
– Som barn fick man både åka lastbil och hjälpa till med skörd av gurkor och rensa ogräs.
Idrottsintresset fanns förstås också bland ungdomarna i Hejde och då var det naturligt att bilda en idrottsförening – Hejde IF. Eftersom boxningsintresset i landet var stort på den tiden fanns boxningen med som en naturlig del i föreningen, tillsammans med bland annat fotboll och friidrott.
– Vi var väl fem-sex killar i Hejde som tränade boxning i gymnastiksalen vid Hejde skola. Jag gillade sporten eftersom det krävdes att man skulle vara vältränad. Jag hade hård mage, tålde många träffar.
78-årige Stig Hoffman, Tass i Hejde, är en känd idrottsprofil på Gotland. Han ägnade sig också åt boxning i Hejde på den tiden. Vad minns du av Holger?
– Vi tränade en hel del mot varandra. Holger var snabb och envis, kul att det gick så bra för honom. Själv gick jag fem matcher och vann väl en eller två, minns inte så noga.
Ganska snart lockades Holger över till Visby AIK som hade en boxningssektion på den tiden. Han hade också anbud från Djurgårdens IF.
Men Holger var inte bara boxare. Han arrangerade också boxningsgalor, både på Murgrönan och i Ex-huset på P 18 (numera innebandycenter). Det gick inte alltid så bra, rent ekonomiskt.
– En gala på Murgrönan förstördes av regn. Jag gick 700 kronor back och mamma fick hjälpa mig med skulderna. Men vid nästa gala i Ex-huset blev det istället en rätt bra vinst.
Holger Daun hade ingen lång karriär som boxare. Han tävlade visserligen ganska ofta (20 matcher) mellan åren 1960 och 1963. Men var på väg att lägga av ännu tidigare.
– Om jag följt min inre vilja hade jag lagt av redan hösten 1962. Jag började tvivla på mycket, bland annat på det här med våld. Jag var vapenvägrare och ville inte göra någon annan illa. Och tänk om jag skulle slå ihjäl någon i boxningsringen …
Ångrar du idag att du valde boxning?
– Man kan inte ångra det man tyckte var rätt just då.
Innan handskarna hamnade på den berömda hyllan hann Holger skaffa sig ett gott rykte i boxnings-Sverige. Främsta meriterna tycker han själv är en andraplats på junior-SM, matchen mot Stig Waltersson på Murgrönan, segern mot Branco Mikik från Jugoslavien och att han blev uttagen i landslagstruppen till ett läger i Vålådalen.
– Sen ville de att jag skulle gå en match mot Bosse Högberg, men honom vågade jag inte möta. Han var ju en riktig slagmaskin.
Kanske inte så konstigt att Holger avstod – Bosse Högberg blev senare Europamästare och en av Sveriges främsta genom tiderna. Även Stig Waltersson rankas som en av Sveriges absoluta toppboxare.
Holger tävlade i klasserna weltervikt (max 67 kilo) och lätt mellanvikt (max 71 kilo). Svåra klasser eftersom de flesta boxare väger in just där. Holger var en teknisk stilboxare som gärna kontrade in sina slag. Han vann ändå flera matcher på knock out.
– När jag såg att min motståndare var groggy så backade jag ofta och vädjade till domaren att bryta matchen. Jag ville ju inte skada en kille som redan hängde på repen.
Många boxare drömmer ju om att vinna på knock. Men inte du?
– Tycker det är svårt att slå på någon man inte förbannad på. Numera är jag motståndare till boxning.
Vi lämnar därmed boxningen. Trots att Holger fyller 77 i höst är han ännu yrkesverksam. Skriver en del och handleder doktorander.
– I vintras var jag examinator vid doktorsavhandlingar både i Australien och i Pakistan.
Idrotten har gått i arv, åtminstone till en av Holgers söner. I början på 2000-talet betraktades Joakim Daun som en av landets mest lovande friidrottare med 800 meter som specialdistans. Hans personbästa på 1.50,36 är den överlägset bästa tiden en gotlänning presterat och bara åtta svenska löpare sprang snabbare förra året.
– Minns att jag försökte cykla bredvid honom när han tränade. Jag hann inte med när han satte uppe farten, slutar Holger och återvänder in i Sanda-stugan där han bor knappt halva året. Resten av tiden tillbringar han i Stockholmsförorten Skarpnäck.