Den femte oktober 1999 spelade Visby IBK sin första match i en fastlandsserie.
Sedan dess har mängder av högprofilerade matcher och spelare kommit och gått till klubben. Det finns få andra klubbar med självförtroende, eller brist på självinsikt, att döpa en match till "The final battle", eller bjuder in Smaklösa att spela innan en avgörande kvalmatch.
Lägg till ett förening som flyger in motståndarlagets stora stjärna (och flyger hem för den delen) till match så förstår ni att Visby IBK alltid har sett till att ligga längst fram.
Till det kommer även ett frivilligt, och ibland ofrivilligt, favoritskap.
Sedan jag började skriva sport på Gotland, eller egentligen sedan den där dagen i oktober 1999, har IBK varit favoriter.
Till allt - publikligan, seriesegern, roligaste lag, mest sponsorer. Tja, går det att tävla i det så har Visby IBK gjort det.
Tills den här säsongen.
Ingen, inte ens den mest galna IBK-supporter kan tro eller tycka att Visbylaget är först i ledet att vinna den södra allsvenskan.
Tappen av Hampus Dargren och Pontus Gustafsson betyder att 40 mål måste ersättas. Förlusten av Mathias Forre betyder mängder i form av rutin och ledarskap.
Nyförvärven skrämmer nog få motståndare även om en spelare som Maxemillan Gureng kan bli en publikfavorit.
Lägg även till att Visby IBK inte har den djupaste av trupper och att försäsongen har varit minst sagt skral för laget så fastnar bilden allt mer att Visby IBK för första gången på väldigt länge inte är favoriter.
Inte för att det nödvändigtvis är något dåligt för laget. För utan favoritskap kan man, förhoppningsvis, spela utan press. Utan press kan, förhoppningsvis, Visby IBK leverera ändå.
Åker ur gör man inte, vinner gör man verkligen inte heller.
Det blir en mellansäsong för Visby IBK, en mittenplacering. Sådär lagom bra.
Lite ovant för en förening som är allt annat än lagom.