Andra värden än resultaten
Jag vill inte vara exkluderande. Det är bland det värsta jag vet.
Det finns dock tillfällen som det ändå händer, det finns tillfällen som man måste ha varit delaktig i för att förstå vad tusan någon pratar om.
Inom idrott är det extra tydligt.
Det kan vara ganska enkla saker men det händer även att det är mer komplicerat.
***
Ta till exempel det här med lagidrott. Har man inte varit delaktig i lagidrott kan man omöjligen förstå varför man efter en lång träningsvecka, när man under all ledig tid mer eller mindre har tillbringat den i svettiga hallar och sunkiga omklädningsrum, med samma människor, fortfarande ser det som världens mest naturliga sak att ändå träffa samma människor om än mindre svettiga under den spellediga helgen.
Eller hur man kan se fram emot ännu en bortaresa, ännu en tidig morgon för att tränga sig omborg på färjan i jakt på ett tillräckligt stort bord.
Det är svårt för någon utomstående att förstå att man faktiskt ser fram emot den femte bortahelgen på sin tionde säsong.
Samma båt, samma människor, samma sport.
Team Gotland volleyboll, där jag spelar, är ett lysande exempel på det.
***
Vi har nästan ingen omsättning på spelare, det är samma ansikten som för tio år sedan. En del, som då såklart inte har hållit på med lagidrott, undrar såklart hur roligt det kan vara?
Kanske en berättigad fråga, men den är ju så fruktansvärt enkel att besvara - det är ju mitt lag, mina vänner, mina bästa vänner.
En del av er som läser det här vet precis vad jag menar och en del inte. Så är det och så kommer det nog alltid att vara.
***
Jag gillar ju sport. Kanske inte det mest överraskande påståendet i år med tanke på mitt yrke.
Men jag är ingen sportnörd, jag sitter inte och kollar tabeller på min fritid, jag kan inte Arsenals laguppställning eller hur många mål Ronaldo har gjort.
Jag kan inte ens Kalmar FF:s trupp, inte ens i närheten och då är jag ändå en av dem som håller på KFF. Och har så faktiskt gjort i typ sju år så inga kommentarer om medgångsupporter här inte.
Inte för att det är något fel på det, det är inte bara så jag attackerar idrotten.
Nej, jag ser andra värden i idrotten än det man ser på resultatsidorna. Det som är min trigger är känslorna, sammanhållningen och hängivenheten.
Det som får oss att faktiskt skälla på de stackars domarna, får oss att skrika och gråta, jubla och svära. Det som får oss att älska att vinna och hata att förlora.
***
Det, mina vänner, är det som är det fantastiska med idrott. Inte tabellerna eller målskyttarna.
Glöm inte det.
Så jobbar vi med nyheter