Jag önskar att allt blir som vanligt när vi ringer in 2021, men så blir det inte utan istället får vi dras med den här trista tillvaron en tid framöver.
Jul i karantän. Armbågsbump istället för handslag. Och kramar? Det får vänta.
Idrotten är bara är en av del i samhället som drabbats av detta satans virus och det blir väldigt påtagligt när du på TV ser en fotbollsmatch inför tomma läktare.
Där läktare tidigare färgades av bengaliska eldar, mäktiga tifon och en sång som fick betongen att gunga har ljudkulissen bestått av slutarljudet från pressfotografernas kameror.
Bilden här ovanför som jag tog med min mobiltelefon inför årets DM-final mellan IFK Visby och Stenkyrka den 25 augusti. I vanliga fall hade sittplatsläktaren varit knökfull en sådan här solig sensommarkväll.
Nu fanns några funktionärer på plats och en av mina kollegor.
Jag kan förstå att det inte bubblade i brösten av karnevalsstämning hos spelarna när de radade upp sig för spelarpresentationer.
För en sak har vi lärt oss och det är att spelarna behöver supportrarnas stöd för att kunna prestera sitt maximala. Det är inte samma sak att spela inför blott några funktionärer utan det är vad det är och det är skit i jämförelse.
2020 hade potential att få en magisk start. Visby Roma hade matchboll mot Troja Ljungby i playoff 3 och var formtoppat inför vad som såg ut att vara den svagaste kvalserien på länge.
Endre IF hade efter en medioker inledning på säsongen varvat upp rejält på nyåret och radade upp segrar inför slutspelet.
Jag minns peppen på redaktionen inför de publikfester som komma skulle, men så slog coronaviruset till och säsongerna avbröts.
Jahapp. Det var det liksom.
Hockeyn valde omstart, medan innebandyn valde att utse serieledarna Iksu (dam) och Falun (herr) till svenska mästare. I mitt tycke gjorde ishockeyn rätt medan innebandyns beslut var ett haveri.
2020 blev året då trotjänare och lokala stjärnor som Sara Steen (Endre), Micke Adamsson (Visby Roma) och Adam Eriksson (Visby Roma) tackade för sig och är än i dag saknade. De hade förtjänat ett roligare slut på sina karriärer, men å andra sidan fick de sluta som vinnare.
Fotbollssäsongen sköts förstås också fram och jag minns glädjen av att se fotboll live när den väl drog igång. Då var det max 50 på läktarna som gällde och en tidig seriefinal mellan Levide IF och IFK Visby kändes som något mycket större och inte ens myggsvärmen på Levide IP kunde få mig på andra tankar.
Levide IF vann senare lokala division 4 i överlägsen stil och spelar 2021 i trean.
FC Gute och P18 inledde trögt och var båda på väg ner i division 3, men löste som sig bör kontrakten i sista stund.
Dalhem IF var bottenlag ena veckan för att ett par omgångar senare vara ett topplag. I en enkelserie var skillnaden mellan succé och fiasko hårfin. För Dalhem slutade det med det förstnämnda i och med avancemanget till division 1.
Under hösten började det pratas om att publikrestriktionerna skulle lättas upp.
Sagt och gjort — nu fick 300 personer släppas på, men Endre IF och FC Gute var det enda som hann.
Då kom andra vågen, någon drog i nödbromsen och på nytt var idrotten lamslagen. De senaste månaderna har bara elitklubbar som Endre, Visby IBK, Visby Ladies och Visby Roma varit i farten.
Vi vet att vaccineringen har påbörjats, men läktarna gapar fortfarande tomma.
Aldrig har väl längtan efter att återgå till den normala varit större.