Att coacha är inte bara att coacha

Vissa saker gör mig riktigt förbannad. En del är jag inte stolt över; ibland brinner det till för småsaker. Andra anledningar är jag stolt över. Övergrepp, översitteri och maktutövning gör mig heligt skitförbannad.
Men, även jag har nyanser, en glidande gråskala där jag inte är oberörd och inte heller skitsur. Innan jag går in på vad det är nu tänkte jag blotta lite mer av mitt breda känsloregister. Nostalgi med en dos sentimentalitet.
***
En höstkväll för några år sedan ringde snabb-Anton på mobilen. Han kallades så i fotbollslaget eftersom...jaa, han var snabb. Vi har inte haft någon större kontakt sedan vi skiljdes åt i sena fotbollstonår så jag anade att någon hade hänt.
Stenberg var död. Tränaren från ungdomsåren, Janne Stenberg.
Det blev upp till Stockholm, begravning och efterföljande kaffe och vartefter fikat fortgick allt högre i tak och massa roliga anekdoter.
Han var tränare, Stenberg. Coach, om det varit i dag. Men lastbilschaffisen Stenberg, som hinkade öl - som tog kål på honom till slut - och gillade Bajen, var allt annat än coach i dagens mening. Han skällde och gormade, men fick hyfsad fason på oss fotbollskillar. Ett favorituttryck har bitit sig fast.
"Och så sätter ni iväg som en jävla avlöning!"
Det var när spelövningar skulle gå undan. Fort, enkelt och så var det inte mer med det. Coachning, kanske.
Nu, dags att vara halvförbannad.
***
Eftersom jag nu arbetar med språk blir jag ibland irriterad när termer lånas från höger och vänster. Det blir fikonspråk.
Ett begrepp just nu är "jobbcoacher". Ordet orkar jag knappt med, men pretentiösa jobbcoacher som nu ska frälsa alla stackars arma satar som står utanför arbetsmarknaden, står mig upp i halsen.
Det luktar mer kvacksalveri när folk med biffigt, statligt timarvode ska låtsas bry sig om människors utsatthet. Än värre när de ska "försöka förstå" den arbetslösa. Jag tror inte att många av dem har adekvata kunskaper för att ägna sig åt kognitiv beteendeterapi.
Att coacha personer till prestationer på en plan i 40, 60 eller 90 minuter då och då är något helt annat än att låtsas ta ansvar för en människas hela livssituation.
Låt coacherna ägna sig åt idrott och ni andra - ställ er med ödmjuk respekt inför de utsatta.
Allt annat gör mig bara förbannad.