Att känna avundsjuka är mänskligt
Och nog blev Visby Travfest en fest att minnas alltid.
Visst fanns det moln i skyn även denna underbara afton och lagom till Gotlandslöpningen öppnade sig himlen lite för en stund. Varför säger man öppna sig förresten, det borde väl heta att den stängde sig eller nåt?
En och annan fick nog lite "Triton Sund ångest" där i skyfallet men den försvann nog, precis som regnet, lika fort som den infunnit sig. Ni minns väl Gotlandslöpningen 2007 då hela himlen öppnade sig, hela kvällen.
Ordet paraplydrink fick en helt ny innebörd. I alla fall för oss vanliga dödliga, som inte platsade i något VIP- tält, (sade han bittert).
Hur som helst, tillbaka till nutid.
Att glädjas med vinnare är härligt och ibland så fantastiskt lätt.
Som i fredags efter Commander Crowes vinst när man på krogen sent på kvällen stötte på en glädje(?)rusig Peter Ingves. Vad lätt och skönt det kändes att få klappa en sådan kille på axeln och utbrista ett ärligt menat: Grattis!
Jag känner ju inte honom men tycker att han verkar vara en härlig prick.
***
nLika svårt kan det vara ibland. Det där med att glädjas med andra menar jag.
Det krävs många ingredienser när det ska bjudas på respons för någon annans framgångar.
De får till exempel bara komma i lagom dos och med lagom mycket tid mellan sig.
Så till vida att det inte handlar om ens allra bästa vän eller brorsan till exempel. Då kan man förutsättningslöst hylla och krama om.
Det är värre med hon på ens gamla jobb eller han i kassan på mataffären. Då vill man att det ska gå så där lagom bra.
Jag utgår här givetvis från mig själv men jag tror att några av er känner igen sig i detta dilemma.
***
Ofta får jag höra uttryck som: Typiskt gotlänningar, att inte kunna glädjas med andra, de är bara avundsjuka, och så vidare.
Helt rätt. Det handlar säkert om avundsjuka.
Helt fel. Det är inte typiskt gotlänningar.
Liknande förekommer på alla de platser jag tidigare bott på. Och, för övrigt, på alla de travbanor jag tidigare haft som hemmabana.
Jag tycker heller inte det borde finnas något som ska kallas "Den Svenska avundsjukan".
Det handlar helt enkelt om en mänsklig företeelse.
Känns skönt tycker jag, att kunna lyfta av den där skulden man känner då man blir riktigt jäkla avundsjuk på någon, genom att tänka så.
Prova det du också nästa gång den beska känslan av avundsjuka infinner sig. Ryck lite på axeln och tänk:
Det är okey att känna så här, jag är ju bara människa.
Så jobbar vi med nyheter