"Baksmällan" efter spelen

För många av deltagarna var Island Games på Åland årets stora mål, som föranleddes av stenhård träning och minutiösa förberedelser.
Väl på plats följde en enorm urladdning, med intensivt idrottande i internationell konkurrens och mycket uppmärksamhet, både från media och andra intresserade.
Men sedan då? Efteråt, när de väl återvänt till sina hemöar, när truppen skingrats och vardagen infunnit sig, vad hände då? Hur motiverar de sig att återvända till sina publiklösa träningsanläggningar, i det stora lugnet efter den ännu större stormen?
För att få svar sökte GT-sporten upp skytten Josephin Ahlby, som vi träffat både innan och under spelen. Vi fann henne långt från måltavlorna - på sommarjobbet vid Sandvikens café.

"Behövde ett break"
- Jag har inte tränat alls sedan jag kom hem. Då hade jag ju varit borta en vecka och det var min tur att jobba nu. Men visst kände jag också att jag skjutit tillräckligt för i sommar, på Åland sköt vi ju hela tiden. Jag behövde ett break, helt enkelt, säger hon.
Och saknaden finns där, onekligen. Inte bara efter den stora tävlingen, utan även efter samhörigheten som bara en gruppresa kan skapa.
- Det vara bara hejdå, sedan splittrades allihop, efter en intensiv vecka då vi umgåtts och skrattat hela tiden. Här på ön träffar jag nästan aldrig pistolskyttarna, till exempel.

Sökte ensamheten
Den känslan verkar dock ha växt fram efter hand. Direkt efter hemkomsten ville Josephin Ahlby mest vara för sig själv.
- Åland var roligt, men också väldigt påfrestande både fysiskt och psykiskt. Efteråt var jag både trött och osocial, jag gick upp på mitt rum och bara sov. Det var så mycket intryck på en gång, som tar tid att smälta.

Nervösare än väntat
Inför Åland sade hon till GT-sporten att hon siktade på någon medalj i lag, tillsammans med Sandra Pettersson. Det blev två stycken.
Men Josephin Ahlby sade sig också ha nerverna under kontroll - vilket gav upphov till besvikelse.
- Jag är inte missnöjd medaljmässigt. Men jag vet att jag kan skjuta så mycket bättre. Jag trodde att jag var lugn, men när jag drog på skyttedräkten blev jag nervösare än någonsin. Jag sade redan i slutet av veckan att jag ville ha revansch och jag har ju två år på mig.

Långt till Wight
Två år, ja - så länge dröjer det till Island Games på Isle of Wight.
- Negativt är att det är långt dit. Men positivt att jag har lång tid på mig att träna. Mitt första mål är att komma med där, sedan ska jag bli bättre på att hålla nerverna i styr.
Tydligen är och förblir Island Games en motivation för idrottarna, trots den ögonblickliga baksmällan efteråt. Josephin Ahlby ämnar snart vara tillbaka på banan igen.
- Jag gillar ju fortfarande skytte, även om det är lite svårare att se fram emot de små lokala tävlingarna här nu. När skolan kommer igång, då börjar jag träna igen!