Baseboll är en perfekt historia

nBaseboll.
Jag var mer eller mindre besatt av sporten ett tag.
Året var 1989 och direkt efter skolavslutningen satte sig jag, min kära mor och bror på planet till USA. Landet i väster. Kapitalismens högborg. The big Kahuna och allt det där.
Att säga att jag redan innan var lite starstruck av USA är nog en underdrift.
Att säga att jag fullkomligt blev förälskad i "americas national pasttime" är nog också att ta det lite lugnt.
Jag blev tokig och laget nummer ett var San Fransisco Giants. Idolen var Will Clark - "Will the Thrill"
Jag har faktiskt kvar en t-shirt från 1989 med hans bild och hans statistik på. Den är lite sliten men jag använder den fortfarande lite då och då.
Nördigt, jag vet. Men det skiter jag också i.
Ännu nördigare är förresten den boken full med bilder på alla spelarna som jag köpte och mer eller mindre lärde mig utantill.
Eller att jag lärde mig vad alla lagen hette och var de låg, all möjlig onödig statistik. Hur bra är den kastaren på en söndag och så vidare.
Det är nördigt.
Ett minne är att jag och brorsan efter att ha kommit hem till Sverige igen, jetlagade till tänderna, sticker ut på paviljongsplan vid halv fem på morgonen och kastar bollen mellan oss. Crazy.
***
Det bildades förening, Wisby Baseball Club, och det hölls möten. Vi kom så långt att vi fick linjer uppkritade på planerna vid brandstation.
Sen dog det ut och nu finns det typ fem handskar och fyra bollar kvar. Var resten av utrustningen är har jag ingen aning om. Mina catcherskydd är borta. Basplattorna är borta. Är det någon som vet var dom är så hör av er för guds skull.
Det som då var en fascination med ett barns ögon är i dag en nyväckt kärlek. Det är någonting med baseboll som får mig att gilla det. När alla andra ser ett segt spel där inget händer så ser jag taktiska drag. Utespelarna som flyttar sig för varje ny slagman.
Ni vet dom där små grejorna som gör helheten.
***
Men det finns också ett begrepp som gör att jag har gått ner mig i baseboll igen.
"The perfect game".
Det handlar om att kastaren ser till att ingen av slagmännen kommer till någon bas över huvudtaget.
19 gånger har det hänt. Någonsin. Ever.
Visst är det något både skönt befriande och amerikanskt över att kunna definiera den perfakta matchen?
Det finns säkert andra sporten där man hittar helt fulländade prestationer, det struntar jag i.
Perfect game. Perfektion. Det är baseboll.
Det här går inte att göra bättre och det vet alla om.
Det sägs att man inte får prata med en kastare som håller på att kasta ett perfect game. Man får inte jinxa det liksom.
Nu kommer ni aldrig uppleva det, men om ni gör det så håll för tusan tyst.
Det är ju historia som skrivs.
Perfekt historia.