Grannen i söder är Suderbys golfbana, men för Bengt ”Bamse” Pettersson, 69, har golf aldrig varit favoritsporten. Inte alls. Det har istället varit varpa för nästan hela slanten.
När vi träffas för en pratstund i hemmet vid Lunds östra i Västerhejde blir förstås en av de första frågorna:
Vad kommer ditt smeknamn Bamse egentligen ifrån?
– Vet faktiskt inte riktigt, men det är nog ett påhitt från Affe eller Benne. När mina döttrar var små och det ringde någon och frågade efter Bamse svarade de:
– Här finns ingen Bamse…
Som vanligt när undertecknad ringer till gamla varpalegendarer och vill göra en intervju i den här reportageserien blir första svaret:
– Naj, naj, jag är ingen legendar (skratt, skratt)… Det finns väl andra som varit bättre som du kan intervjua istället…
Ödmjuka, lågmälda och vill sällan framhäva sig själva. Så är de bara, varpalegendarerna. Flera gånger under intervjun med Bamse säger han dessutom:
– Affe och Benne skulle egentligen också varit med här, vi var ju ett lag.
Visst, må så vara. Men skulle även de två vältaliga herrarna varit med hade det här uppslaget inte räckt till. Nu får Bamse ensam chansen att göra sin röst hörd. Han var ju dessutom en individuell kastare av yppersta klass, tre SM i individuell kula och två SM i centimeter är tydliga bevis.
Frugan Inger Thimgren-Pettersson, 65, finns kvar i Västerhejde-hemmet (där de bott sedan 1983) i början på intervjun. Stockholmsdialekten går inte att ta miste på trots att föräldrarna kommer från Gammelgarn och Ardre. Inger har faktiskt kastat både SM och Stångaspelen.
– Men varje tävling tar för lång tid, jag hade inte tålamodet och talangen som krävs, säger Inger. Och vi lyckades inte heller få våra båda döttrar intresserade av varpa…
Någon legendar inom varpan blev hon aldrig, Inger. Istället har hon hjälpt många på Visby lasarett där hon i flera år jobbat som röntgensjuksköterska.
– Jag hoppar fortfarande in och hjälper till då och då, säger Inger, tar den tomma matkassen och reser in till Visby och handlar.
Bamse å sin sida har, när han inte kastat varpa, jobbat med trä i nästan hela sitt liv, bland annat som skogsarbetare, på Gotlandsflis i Klintehamn och i trävarubranschen under åren (1974-1982) i Stockholm. Och idag som pensionär då?
– Mest vedhuggning, skrattar Bamse.
Döttrarna Marie, 42 (enhetschef röntgen Danderyds sjukhus) och Anna, 40 (gruppchef elevhälsan Täby) bor numera i Stockholm med sina familjer.
Bengt Pettersson växte upp som bondson vid Kaupungs i Ardre. Varpan fanns i blodet eftersom pappa Martin också var en duktig kastare.
– Minns att han gick omkring hemma på gården och kastade en hel del, berättar Bamse.
De två år äldre lagkompisarna Benne och Affe hade också pappor som hade varpan som favoritsport. Inte så konstigt att sönerna fortsatte i samma spår.
– Vi har nu kastat tillsammans i över 50 år, säger Bamse. Vi tränar fortfarande nån gång i veckan och ställer upp på en del tävlingar.
Jodå, de syns fortfarande i resultatlistorna, dock i lite olika konstellationer. Samma dag som de här raderna kommer på pränt läser vi i den här tidningen att Gardas Bengt Pettersson och Bernt Augustsson återigen vann oldboysklassen i SM i tvåmanna. Nog kan han än, 69-åringen!
Det har förstås blivit en hel del SM-tecken för Bamse när vi gör en summering – sex junior-SM, 20 senior-SM och ett 20-tal SM också som oldboys. Här räknar vi såväl individuellt som i lag och par. 1989 var ett extra gyllene år för Bamse. SM-tävlingarna gick i Malmö och han tog hem inte mindre än fyra SM-guld – lagkulan, centimetern, lagcentimetern och par ihop med Ingela Karlsson. Bamse hann med 45 kulor under den SM-veckan!
– Men vi var ytterst nära förlust mot Banda i lagkulefinalen. De ledde med 11-5 i avgörande, men vi lyckades vända till 12-11. Det jag minns mest är att det var Affe som tog tag i matchen när det såg som svårast ut.
Hur var Affe annars som kastare:
– Han var vår tredjeman som oftast kastade sist, tog många avgörande stick. Han gav sig aldrig upp och var den pådrivande, lite av lagkapten.
Benne då?
– Lugn och sansad, duktig på det mesta.
Din egen styrka?
– Jag har väl också varit ganska lugn, hetsade sällan upp mig. Sen hände det också att jag avgjorde i viktiga lägen.
Nu är han allt lite blyg igen Bamse, det hände faktiskt riktigt ofta att han avgjorde i viktiga lägen. Hur förklarar du alla framgångar du och laget hade?
– Vi tränade extremt mycket och passade bra tillsammans, vi är lite olika personligheter. Fast på fritiden umgås vi knappt något.
Mer från SM. 1985 i Motala knep Bamse en av sina tre individuella SM-titlar i kula efter finalseger mot Martin Hansson, Bara. Också här var han ytterst nära en förlust i semifinalen mot Göran Frölander, IK Trimer Lidingö.
– Det stod 11-11 i avgörande kulan, Göran kastade två-tre centimeter långt och jag lyckades få in en kort nolla. Det är en tuff match man minns så här 35 år senare.
Bamse minns för övrigt Frölander (numera avliden) mycket väl. Under de åtta åren han bodde i Stockholm och kastade för IK Trimer bildade de lag tillsammans med Göran Augustsson och knep bland annat SM-guld i lagcentimetern både i 1981 och 1982.
Det finns också minnen hos Bamse när det inte slutat så bra. Vid ett DM här på Gotland vann han första kulan mot Claes-Göran Hederstedt för att sedan klappa ihop - 2-12, 1-12…
– Fast jag fick revansch i SM-finalen senare samma år. Då förlorade jag första kulan och vände till seger, 12-10 i avgörande.
När Bamse sitter där på uteplatsen i Västerhejde och minns tillbaka pratar han sig gärna varm om de två utlandsäventyren söderut. Det var dåvarande varpabossen Eskil Eriksson som försökte göra varpan mer internationell och segrarna i den så kallade Svenska cupen fick som belöning en resa till Slovenien där man också kastar (i alla fall för 30-talet år sedan) varpa. Och där Bamse och Garda vann titlar och demonstrerade gotländsk mästarklass.
– De visade en otrolig gästfrihet, bjöd på allt. Det var inte bara varpa, vi fick uppleva den kända slalombacken i Kranjska Gora, Planicabacken (skidflygning) och Postojnagrottan.
Postojnagrottan är 5,3 kilometer djup, den djupaste i världen som är öppen för allmänheten. Undertecknad – som också varit längst inne i grottan – kan gå i god för att det är en upplevelse i kolossalformat.