Björn Ahrling under en av perioderna då han tränat Gute Handboll.
Det ska sägas direkt – jag som skriver den här artikelserien är sedan många år vän med Björn Ahrling.
När vi nu träffas i Björns lägenhet i södra Visby för den här intervjun stapplar han omkring på kryckor. Ljumskar, ben och fötter är ömma, svullna och blåa. Men det hindrar honom inte från att hjälpa till. Som han alltid gjort och förmodligen kommer att göra i flera år framöver. I 50 år har han jobbat som tränare och ledare på olika nivåer, i olika klubbar och i olika sporter. Hans CV är det inte många som rår på.
Den här förmiddagen har Björn Ahrling arrangerat en orienteringstävling för så kallade daglediga (pensionärer) i trakterna kring hans älskade Svadiestuga. Björn är sedan flera år såväl banläggare som arrangör och kartritare. Tidigare också ungdomstränare. Allt inom orienteringen har han provat på.
– Orientering är den ultimata sporten, tycker Björn. Jag brukar säga att vi orienterare ägnar oss åt självvald väg i okänd mark. Orienteringen har alltid varit sporten nummer ett för mig, även om jag provat på det mesta.
Visst är det så. Häromåret till exempel försökte han sig på den så kallade Klassikern – alltså Vasaloppet, Vätternrundan, Lidingöloppet och Vansbrosimningen. De tre förstnämnda loppen gick bra, fast avslutande simningen är inte är Björns bästa gren. Dessutom var det kallt i vattnet den aktuella dagen.
– Jag dyker ju som en kork och simmar som en gråsten. När jag dessutom fick höra att det bara var 13 grader i vattnet valde jag att skippa Vansbro och istället springa 3-dagars i orientering.
Orientering har som sagt gått före det mesta. Inte så underligt att ”Lill-Robban” håller den sporten högt. Pappa Robert ”Robban” Ahrling var en suverän och respekterad orienterare, belönades bland annat med GT-guldet 1944.
– Levde ensam med farsan från det att jag var två år, rätt givet att jag skulle växa in i den sporten.
Något GT-guld förknippat med orientering kan dock inte Björn skryta med. Däremot ett knippe DM-tecken som junior och flera fina resultat i fastlandstävlingar. Störst avtryck inom den här sporten har han måhända gjort som banläggare, några etapper på 2-dagars och flera DM-banor är han pappa till.
– Det kan ta år att förbereda en tävling. Jag har nog varit banläggare vid ett 30-tal tävlingar, säger Björn när han fått fundera ett tag. Nu på senare år har jag också hjälpt till att rita nya kartor.
Din styrka som orienterare?
– Var hyfsat bra på själva orienteringen, hade huvudet med mig.
Därmed över till handbollen. Där Björn började i Visby AIK, därefter blev det VIF Gute för hela slanten. Han var en riktig rese i försvaret under storhetstiden på 1970-talet till början på 80-talet.
– Är faktiskt lite stolt över att jag som både spelare och tränare varit med och fört VIF Gute från division 3 till allsvenskan som då var högsta serien.
Av VIF Gutes tre allsvenska säsonger var Björn med som spelare och lagkapten första säsongen 1980-1981. Thomas Gardelin var då tränare, men lämnade efter den säsongen.
– Nu får du ta över träningen, det var mer eller mindre ordern jag fick av Ola Haack som basade i handbollssektionen. Jag såg att det fanns kvalitet i laget, så jag gjorde som Ola sa.
Det blev fyra år som tränare för herrlaget, två i allsvenskan och två i division 1. Men tro inte att Björn nöjde sig med detta.
– Parallellt med eget spel och träning med herrlaget tränade jag också klubbens damlag som höll till i division 2 och division 3. Man bodde nästan i Södervärnshallen, först träning med tjejerna därefter egna träningen med herrlaget.
En utmärkelse Björn uppskattar väldigt mycket är när han belönades med den så kallade Guldpipan som delas ut av landets elitdomare. Belöningen går till en ledare eller tränare som domarna anser sköter sig på bästa sätt vid sidan om planen och inte protesterar och bär sig illa åt i största allmänhet.
– Jag har alltid ägnat mig mer åt laget än att gnälla på domarna, även när de kan ha gjort ett felaktigt domslut.
GT-guldet, som går till årets främsta gotländska idrottsprestation, har Björn också varit högst delaktig i två gånger tillsammans med lagkamraterna i VIF Gute, 1978 och 1982.
På senare år har Björn också hjälp till med träningen av VIF Gutes olika ungdomslag. Sonen Jesper, duktig målvakt, har han följt och coachat i många år.
Björn var också på väg att bli gymnastiklärare/idrottslärare.
– Jag kom in på handbollslinjen vid GIH i Stockholm 1985, men då var jag lite trött på handbollen och valde att tacka nej.
Björn Ahrling under senaste tränarsejouren i Dalhem.
Istället för handboll och GIH blev det fotboll i Dalhem (även i farmarklubben Gothem) och P 18. Totalt 18 säsonger i Dalhem, 13 säsonger som huvudtränare, dessutom som assisterande tränare och/eller lagledare. Allt detta under fyra olika perioder. Och däremellan också fem säsonger som tränare för P18:s damlag. Ja, det blev en hel del fotboll för Björn under de här åren fram till 2015.
– Bästa minnet är nog 2–2-matchen med Dalhem borta mot Jitex i första SM-semifinalen 1987. I Jitex fanns ju nästan halva landslaget. Dalhems tjejer var ett utmärkt exempel på vad gemenskap och sammanhållning kan göra. En ynnest att få vara med under de här åren. Jag har fått vara tränare och ledare i högsta serien i två stora sporter som fotboll och handboll.
– Ett annat fint minne är när Dalhem låg pyrt till efter vårsäsongen, flera tongivande spelare hade lagt av. De var dock tillbaka i början på höstsäsongen då vi vann med 5–0 och 6–0 mot samma lag vi fått stryk av under våren. Den hösten förlorade vi ingen match, sju segrar och två oavgjorda. Det visar att rutin betyder rätt mycket.
Något tråkigt minne?
– När jag fick sparken från P18:s damlag som då spelade i division 2. Vi hade fått stryk hemma på Visborgsvallen och låg dåligt till i serien med tre omgångar kvar. Men tränarbytet hjälpte inte…
Björn Ahrling
Vad finns mer att berätta om Björn Ahrling? Inga problem, läs här bara:
* Han var en gång i tiden basketspelare av hög gotländsk klass. ”Gotlands enda basketspelare i ordets rätta bemärkelse” finns att läsa i ett tidningsurklipp.
* Han var med i Gotlands första TV-pucklag i ishockey, 0–7 mot Uppland i första matchen.
* Han spelade riksmästerskap i bandy för Gotland, 1–7 mot Sörmland.
* Han körde bilorientering med framgång, vann bland annat Fylgia-pokalen.
Listan kan göras längre.
– Man kan väl säga att jag kan och har kunnat lite om ganska mycket, avslutar Björn Ahrling.