Det är måndag förmiddag och Britt-Marie Björklund är ledig från jobbet som privatrådgivare vid Sparbanken Gotland i Roma. Hon bor numera ensam i den lilla mysiga villan vid Hage i Gothem. Brasan är tänd och i köket står kaffet på. Efter intervjun ska hon stapla ved.
Britt-Marie har alltid varit en sportslig ända ut i fingerspetsarna. Även vid viktiga och avgörande matcher i varpa har leende, fairplay och kamratskap kommit i första hand. Inga tjuvknep, gnäll eller dåligt humör.
– Som man är mot andra blir man själv bemött, förklarar Britt-Marie och tar en klunk av kaffet. Det ska vara roligt att idrotta och då tycker jag om att uppmuntra även mina motståndare.
– En bättre förebild för varpan kan jag inte tänka mig, berömmer Alf Nilsson, ordförande i Gotlands Varpaförbund, själv duktig kastare som också tävlat mot Britt-Marie. En av de mest sportsliga jag mött.
De två senaste åren har dock inte varit någon dans på rosor för 57-åringen. Sambon Rolf Bohman gick hastigt bort i hjärnblödning, brodern Roland dog i hjärtinfarkt och mamma Astrid finns inte heller kvar i livet. Dottern Sofie, 33 (Dalhem) och sonen Jimmy, 30 (Gothem) bor dock på behagligt avstånd.
– Skönt att de bor så nära, de tre barnbarnen är guld värda för mig. Tycker ändå att jag är lyckligt lottad, ser numera på livet med lite andra ögon.
Socknens en gång så stolta varpaklubb Gothem GoIF, som hade så stora framgångar på 80-talet, är också ett minne blott. De fåtalet som finns kvar kastar istället för Bara IF.
– Tänk, vi hade så fin sammanhållning här i Gothem. När det var tävling samlades vi, kanske ett 15-tal kastare, unga som gamla, vid affären och så åkte vi tillsammans till olika tävlingsplatser runt om på Gotland. Och ingen åkte hem förrän alla kastat färdigt. Det gav kamratskap, förklarar Britt-Marie.
Den lysande varpakarriären är numera över. För att hålla kroppen i trim ägnar sig Britt-Marie åt gymnastik och yoga ett par gånger i veckan. Närheten till sjön och naturen sätter hon också stort värde på.
– Sen gillar jag att sticka, det är en bra terapi nu när jag blivit ensam.
Att det blev varpa för Britt-Marie är kanske inte så konstigt. Pappa Harald, hans bror Gösta och grannen Sune Engström var alla duktiga kastare, vann till och med DM i lagkula 1951. Britt-Maries första kontakt med sporten, när det gäller tävling, var dock inte direkt lysande.
– Minns att det var en kall majdag 1976, jag var 14 år. Frös så himla om fingrarna, tog inte ett enda stick och ändå kom vi tvåa tack vare mina duktiga lagkamrater.
Britt-Marie fick en del kritik för sin teknik. Hon liksom hoppade till vid varje utkast. Äldre ”förståsigpåare” påstod att hon aldrig kunde blir bra med det utkastet. Och den kritiken tog skruv.
– Efter det gick hemma i trädgården och tränade jättemycket på tekniken, där la jag grunden. Så här i efterhand tycker jag tekniken var min styrka.
– Britt-Marie hade en otroligt fin teknik, enligt Alf Nilsson. Hon var dessutom jämn och målmedveten, en riktig vinnarskalle. Alltid leende och glad. Jag var också lärare för henne på gymnasiet, även där var hon jätteduktig.
Var det ingen annan idrott som lockade?
- Vi hade ju ett damlag i fotboll här i Gothem där jag var med, men var ingen stjärna. Sprang rätt bra, men fick inte alltid med mig bollen…
Två år efter den där kylslagna debuten, vid SM i Visby 1978, kom första lilla genombrottet.
– Jag vann mot Åsa Löfgren och tog en kula mot Ulla Gahnström. Det var jättestort för mig.
1980 deltog Britt-Marie för första gången i junior-SM. Det gick så bra att hon nådde final i den individuella kulan där det blev förlust med 12-11 i avgörande kulan mot Katarina Olofsson (numera Botvalde).
– Jag var så fruktansvärt nervös att jag skulle göra bort mig, det var ju första gången för mig i finalhagen, innanför de där repen.
Efter förlusten grät Britt-Marie och alla trodde förstås att tårarna berodde på den snöpliga förlusten.
– Nej, jag grät för att jag inte hade gjort bort mig, att det blev en jämn och bra kastning…
Resten av 80-talet blev sen den verkliga storhetstiden för Britt-Marie. Och inte minst laget tillsammans med storheter som Marie-Louise ”Kickan” Olofsson/Gustavsson (kusin med Britt-Marie) och Rosel Jakobsson. Ta 1984 till exempel, Britt-Marie vann då fyra SM-guld - individuella kulan, lagkulan, centimetern och lagcentimetern.
– Totalt tog Gothem sex SM-guld 1984, då var det varpayra här i socknen.
Vi har nämnt din teknik som en styrka. Något annat som låg bakom framgångarna?
– Jag var rätt lugn och gav aldrig upp. Och vi i laget hade så roligt tillsammans.
Just det. ”Bimsan”, ”Kickan” och Rosel spred glädje där de drog fram. Såväl på varpaplanen som utanför.
– Vi kunde nog upplevas som lite flamsiga och tramsiga. En gång klarade inte Kickan av att kasta när vi höll på som mest. Tror inte heller att Owe Järlö på radion tyckte det var så lätt att intervjua oss…
”Kickan”, som också har massor av SM-tecken, har bara positivt att säga om ”Bimsan”:
- Hon var en helt suverän kastare, den bästa dam varpan haft. En tävlingsmänniska som peppade oss andra. Privat är hon också väldigt glad och social.
Bästa finalen som Britt-Marie upplevt?
– Var nog då ”Kickan” och jag möttes 1986. Vi kastade jättebra båda två, pratade och uppmuntrade varandra. Det behövs någon att prata med inne i finalhagen, annars är man ju så ensam. Jag vann med 2-0, men det borde varit en trekulors, så jämnt var det.
42 SM-tecken, (23 för Gothem och 19 för Bara) är ju minst sagt imponerande. Ändå är det en annan gotländsk kvinna som toppar SM-statistiken, Solveig Löfgren hann med 49 SM-tecken under sin långa framgångsrika karriär.
Många tror att Britt-Marie slagit det rekordet om hon inte gjort ett uppehåll mellan åren 1999 och 2004 då sambon Rolf drev affären i Gothem, där Britt-Marie också hjälpte till vid sidan om det ordinarie bankjobbet.
– Det blev ingen tid över för varpa.
Något Britt-Marie sätter extra högt värde på är att hon vunnit SM tillsammans med både sambon Rolf och dottern Sofie.
– När Rolf och jag vann parvarpan 1986 var jag gravid med Sofie. En av mina roligaste segrar. Kul också att Sofie och jag lyckades vinna SM i tvåmanna långt senare, 2011.