Det är inte utan att man förundras
Och det är inte utan att jag är beredd att tro på den liknelsen.
För på något sätt kändes årets GGN ganska behagligt, om man får säga så. Inte bara det att det var mindre kalla vindar att skydda sig mot och mindre isande snöslask att pulsa fram igenom än vad jag tycker mig minnas att det har varit tidigare år.
Nej, det kändes också som att årets GGN hade en given vinnare. Som vann en ganska behaglig seger.
För återigen vann dalmasen Mats Nilsson, "Lappen" kallad, Gotlands klassiska endurolopp Gotland Grand National.
Och det är inte utan att man förundras en hel del. Varje gång.
Medan vi medelmåttligt tränade GT-journalister i princip måste stanna och hämta andan efter att ha tagit oss en gång - till fots, vill jag tillägga - uppför klippkanten mellan målområdet och depåområdet på Tofta skjutfält, fräser Mats Nilsson och hans elitkollegor fram varv efter varv genom de leriga spåren.
Och det ser så där löjligt lätt ut.
När motionärerna stånkar och pustar och kämpar med knapp styrfart, sprätter Mats Nilsson och de andra elitförarna fram över leran som släta stenar kastade på rätt sätt över en vattenyta - de gräver inte ner sig och tvärsjunker utan de studsar fram uppepå.
Det ser helt enkelt så barnligt enkelt ut för vissa. Och det ser så plågsamt vidrigt ut för andra.
Och jag är personligen inte bara imponerad över alla de som befinner sig där ute i spåren, utan också oerhört glad över att jag slipper köra själv. Det skulle helt enkelt inte gå.
När Mats Nilsson hade avverkat sina sju varv - det tog honom tre och en halv timme - satt han där i presstältet, tuggade på en ostmacka och sörplade från en pappersmugg med kaffe.
Och han såg ju inte ens märkbart trött ut.
"Jag kände mig stark", konstaterade han som vore det en självklarhet och log brett.
Om han inte drar på sig skador eller andra åkommor finns det väl inget som tyder på att han inte tar hem vandringspriset inom bara ett år eller två...
Det är inte utan att jag tycker lite synd om Anders Eriksson, som nu kört sitt femtonde GGN.
Femton gånger - men ingen seger.
Han har förvisso vunnit i princip allt annat man kan vinna inom enduro, men han har fortfarande inte vunnit GGN. Han sade sig ju vara oerhört nöjd med andraplatsen, men lite, lite besviken borde han vara.
Eller också inte.
Jag skulle själv vara rätt nöjd med ett GGN-silver...
Så jobbar vi med nyheter