Det har inte varit något enkelt år för idrotten varken på Gotland eller någon annanstans.
2021 inleddes med stor osäkerhet om coronasituationen och med massvis av inställda matcher, tävlingar och evenemang. När vaccinationerna väl kom igång under sommaren och restriktionerna började lättas dröjde det inte länge innan nästa coronavåg sköljde över oss.
Den första december krävdes vaccinationspass för tillträde till stora idrottsevenemang. Och precis innan jul kom en avrådan från att hålla inomhuscuper och turneringar.
Motgång efter motgång har kastats mot idrottsrörelsen som hittat sätt att överleva. Mer träning har bedrivits hemma och utomhus än tidigare. Man har hittat nya former för digitala tävlingar och digital utbildningar. Vissa idrotter, inte minst de som har sin arena ute i naturen, har hittat nya målgrupper.
På samma sätt som kroppens skelett blir starkare av att utsättas för stötar så verkar också idrotten bli starkare för varje smäll. Det som inte dödar härdar. Och styrkan kommer att visa sig när covid slutar att vara en pandemi.
Nassim Taleb, författare till Antifragilitet: om sådant som gynnas av oordning, har på sätt och vis beskrivit delar av den svenska idrottsrörelsens förvandling under pandemin. Taleb förklarar att det finns tre typer av beteenden människor eller organisationer kan uppvisa när de står inför svåra situationer: Antingen kan de vara "ömtåliga", " robusta" eller "antifragila".
Författaren använder metaforen med Damokles, som har ett svärd som hänger i ett hårstrå över huvudet på honom och hotar att när som helst avsluta hans liv, för att illustrera det ömtåliga – och stressen det innebär att veta att något dåligt oundvikligen kommer att ske.
Det är också möjligt att reagera med robusthet; att stå emot och komma tillbaka efter motgångar. Här illustrerar Nassim Taleb exemplet med Fenix, fågeln som visserligen reser sig ur askan igen, men som inte är starkare eller bättre än innan.
Men det går också att förvandla svåra situationer till framsteg och tillgångar. Författaren använder här den mytologiska varelsen hydran som metafor – en månghövdad skräcködla som nästan var omöjlig att döda. När en hjälte högg av ett huvud på monstret, kom ytterligare två huvuden ut från det öppna såret – hydran blev starkare av påfrestningar.
Blir idrotten starkare av inställda träningar och tävlingar, färre medlemmar, tomma läktare och krossade drömmar? Säkert inte. Men den kan växa sig starkare av att ha gått igenom det.
Idrottsrörelsen har tvingats lära sig att hantera sjukdomsutbrott, inställda tävlingar, stora intäktsbortfall, restriktioner och snabba förändringar. Det gör den mer anpassningsbar inför nästa stora kris – som lär komma lika olägligt och överraskande som coronautbrottet.
Man kan studera siffror över lok-sammankomster och enkelt konstatera att utvecklingen är dyster, särskilt för hallsporter (innebandy, gymnastik, handboll och basket) och kampsporter. Men då ignorerar man helt och hållet sammanhanget. Med tanke på vad idrottsrörelsen tvingats utstå under snart två års tid är det snarare imponerande att den hela tiden fortsätter att locka utövare, publik, funktionärer och sponsorer.
Man kan beklaga sig över att idrotten tvingas till restriktioner och man kan bli upprörd över att andra delar av samhället, där smittspridningen är minst lika stor, har kunnat fortsätta som förut. Eller så kan man se det som ett nödvändigt ont, en möjlighet för idrotten att bli antifragil.
Att något är antifragilt betyder inte att det är oförstörbart, men idrottsrörelsens förmåga att inte bara ta sig igenom pandemin, utan också lära sig och utvecklas under tiden, talar till dess fördel inför framtiden.