Elisabeth Waldener efter att ha gått i mål i Boston.
Tokyo, Boston, London, Berlin, Chicago och New York.
Där har ni världens sex största och mest anrika maratonlopp, och om man genomför samtliga hamnar man i en exklusiv skara.
En ”six star finisher”, som det också kallas.
För några veckor sen korsade Visbybon Elisabeth Waldener, 45, mållinjen i Boston, och kan nu kalla sig för just det, en ”six star finisher”.
Det är mycket svårt att få en startplats till Boston maraton, och hon hade väntat många år på sin chans. Så när hon passerade en jublande publik, som hejade på henne och ropade “go Sweden”, var känslorna stora.
– Då blev det gåshud över hela kroppen. Nej, tårarna bara rann. Det var så mycket känslor, säger Waldener.
Resan dit började 2015, efter att hon fått ett meddelande av en bekant som hon tränat med. Vännen hade fått två startplatser till New York maraton, och undrade om Elisabeth inte skulle hänga med.
– Det tog väl en och en halv minut så svarade jag: “det är klart jag är med, vi kör!”
Inför hennes första “mara” åkte de på en guidad busstur genom banan i New York, och på bussen pågick samtidigt en frågesport. En fråga var: vilka är världens sex största maratonlopp?
– Jag visste ju ingenting. Jag visste ingenting om maratonbranschen. Men det gick upp för mig att loppen fanns och att man kunde springa allihopa.
– Det är så som man har gjort det, och jag kände direkt att det var något jag skulle göra.
Och du blev fast efter loppet och upplevelsen i New York?
– Det var extremt tufft det loppet. Dels för att det var mitt första, men det var också ganska kuperat vilket man kanske inte tänker om New York. Sen hade vi bara 14 veckors träning, så det var absolut jättetufft, men känslan efteråt är helt magisk. Det är den som gör att jag gör det igen.
– Innan de flesta lopp kan jag tänka: “gud, vad jag har gett mig in på”. Lite ångest, men när man väl tagit sig igenom det, oavsett om det är ett maraton eller annat i livet, är känslan obeskrivlig, säger Waldener, som knappt åtta senare genomfört samtliga sex stora lopp.
Waldener kan nu sälla sig till den exklusiva skara som genomfört världens sex största maratonlopp.
Hon har alltid sprungit och hållit på med många olika sporter, men aldrig tillhört någon löparklubb eller liknande.
– Jag har aldrig varit den som sprungit snabbt, men lampan tändes när jag insåg att jag kan springa långt istället. Så jag satsade på uthållighet.
Vad är det som gör långdistanslöpning så speciellt för dig?
– Att få vara utomhus och få frisk luft, men också att få egentid. Ibland springer jag med andra, men oftast själv. Om jag springer på morgonen eller lunchen så är det min tid att analysera och reflektera över saker i livet eller jobbet. Jag får tiden att tänka, som jag kanske inte tar mig tid till annars när livet bara pågår.
Elisabeth Waldener tränar drygt sex pass i veckan, varav 3-4 stycken är inriktade på löpning. Utöver det lägger hon mycket kraft på styrka och rörlighet, för att kroppen ska klara av den stora påfrestning som kroppen utsätts för under ett maraton.
Som erfaren maratonlöpare, vilket är ditt bästa tips till den som funderar på att börja springa långt?
– Att gå ut försiktigt och ta sig tid. Kontinuiteten är ju allt.
– Man ska inte öka för snabbt vad gäller distanser och så vidare. Man ska lyssna på kroppen och ta sig tid till återhämtning. Det som ofta händer är man kanske får resultat snabbt och känner att det är enkelt och kul. Då ökar man distansen eller tiden för snabbt, och skadar sig tyvärr. Då får man ett avbrott och det blir svårt att komma igång igen.
Snart ska Elisabeth Waldener börja förbereda sig för att springa maraton i Helsingfors i slutet av sommaren, och efter det har hon ett långsiktigt mål.
– Det är att springa ett maraton efter att jag fyllt 70. Jag kommer inte sluta, jag vill att kroppen ska hålla länge.