Sandra Pettersson var en framgångsrik skytt i luftgevär där hon bland annat har ett brons i junior-EM 2012 i Belgien, året innan vann hon dubbla SM-guld och hade tre SM-guld totalt, ett junior-SM och två senior-SM.
Hon tävlade för Visby Skyttegille och med framgångarna kom också en större satsning på skyttet.
– Det gick bra och då var skytte nästan det enda jag höll på med, ja la ner mycket tid på det, säger Sandra Pettersson.
Med framgångarna ville hon satsa ännu mer på skyttet och det innebar en flytt till Norrköping och klubben Krokek där hon blev lagkamrat med bland andra Bragdmedaljören och flerfaldige OS-mästaren Jonas Jacobsson.
– Det var fantastiskt, nu fick jag träffa min stora barndomsidol, säger hon.
En liten dröm var därmed uppfylld.
– Vi sköt tillsammans med Björn Bergström i lagskytte i allsvenskan. Jonas, trots att han satt i rullstol så hade han bra koll även på det stående skyttet och han gav mig många små tips på hur jag kunde bli ännu bättre, säger Sandra Pettersson.
Men efter Sandras JEM-brons blev det mindre och mindre tävlande för henne och i stället ägnade hon sig mer åt träning och då åt att träna andra. Hon tränade de yngre i klubben, men även det tog slut och skyttet blev ett avslutat kapitel för talangen från Gotland.
Varför blev det så?
– Det var väl kanske mest på grund av det ekonomiska, resor och tävlande kostade ganska mycket pengar, säger Sandra som slutade med skytte som 20-åring.
Därefter flyttade hon till Stockholm för studier i två år.
– Jag valde studierna till hundra procent och tog min examen i internationell resekonsulent inom resor och turism nu i maj.
Sandra Pettersson är nu 28 år och bosatt i Stockholm och hon trivs utmärkt där. Numer är skyttet historia, men hon är inte främmande för att kanske ta upp det igen.
– Jag har ingen kontakt alls med skyttet just nu, men kanske jag kan i alla fall börja träna lite igen. Jag saknar gemenskapen inom skyttet och allt folk som man umgicks med. Jag har visserligen haft kontakt med flera skyttar även nu under den här tiden, men det blir ju inte samma sak som när man skjuter och tävlar tillsammans, säger hon.
Hur det än blir så är det aldrig för sent att idrotta och kanske hittar hon tillbaka till glädjen och motivationen för skyttet igen.