Glädjen är svårglömd
Sportåret 2004 har varit ett osedvanligt bra och kul år. Det jag minns mest är nog ändå den enorma glädjen.
Året inleddes med Bertil ?Öken-Berra? Marcussons imponerande färd i klassiska Dakarrallyt i januari - en fantastisk bedrift i sig som dessutom kryddades av de mest osannolika öden och äventyr på vägen. Den lättnad och glädje som Marcusson uttryckte efter tävlingen är först och främst förståelig med tanke på vad han faktiskt genomfört, men den är framför allt också otroligt skön att ta del av för oss utomstående.
De tre gotlänningarna som var med i OS - Thomas Lövkvist, Gabriella Löf och Niclas Larsson - var förstås en höjdare som måste nämnas. Hur det gick när de väl var på plats är ju nästan sekundärt, det faktum att vi på lilla Gotland fick tre representanter i idrottens finrum är stort nog.
Och sällan har man väl pratat med någon så sprudlande glad människa som Gabriella Löf. En sann glädje som verkligen smittar av sig.
Men ändå... den ?liveupplevelse? som jag mest minns är nog trots allt Endretjejernas sista kvalseger och avancemanget till elitserien i våras. Glädjen på planen efter segern var total, det kramades och det sjöngs, det dansades och det skreks, det kramades igen. Endreordföranden Harald Hoffman var närmast gråtfärdig av lycka och sa med ett brett leende att ?det är ju så jävla skönt...?
Som sagt... av många bra, intressanta, berömvärda och imponerande insatser under året som gått - av långt fler än de som fått plats i denna lilla text - så är det de sprudlande glädjescenerna jag minns mest.
Så jobbar vi med nyheter