Han tog vara på chansen
Idrotten omtalas ofta som en väg ut, för ungdomar som hamnat snett. Det blev den till slut även för Kaj Andersson. Men den gamla klyschan stämmer ändå inte till hundra procent.- Min klubb i Lund var som en fritidsgård för langarna, berättar fotbollsprofilen.
Foto: Bengan Zettergren
Men han är även förknippad med ständigt omdiskuterade Hassela i Klintehamn, först som boende ungdom och senare som medlevare. Den historien går ända tillbaka till uppväxten i Liberia.
- När min lillebror föddes, 1986, var det oroligt i Liberia. Han behövde dessutom sjukvård som inte fanns där. Min pappa är från Sverige och vi beslutade oss för att flytta dit permanent.
Även familjens mamma behövde vård, då hon led i sviterna av en hjärnblödning. Ett stort ansvar för de åtta barnen föll därför på Kajs pappa, som till råga på allt hade svårt att hitta arbete. Efter några års kringflackande slog sig familjen ner i Lund.
- Det var positivt, i bemärkelsen att det fanns många andra invandrare där. Men det var ett svårt område vi flyttade till, med andra problem som droger och brott. Flera av syskonen var lite struliga också, så det var stor press på min pappa.
Av den anledningen finns ingen besvikelse i förhållandet till föräldrarna, trots bristande tillsyn under uppväxten.
- Efter sju år fick man klara sig själv, det var ingen som drog upp en ur sängen. Så jag struntade snart i att gå till skolan. Men det är inte farsans fel att det blev inbördeskrig och att morsan blev sjuk så att han stod ensam med åtta barn. Det var omständigheterna bara.
Sökte sig till varandra
Snedstegen började tidigt. Slagord på skolgården slutade inte sällan med slagsmål. De som hamnade på glid sökte sig till varandra.
- Min umgängeskrets var både svenskar och invandrare, men tyvärr var de rätt struliga. Jag kände en samhörighet med dem och plötsligt var vi ett gäng. Vi som sysslade med idrott och inte hade råd med grejerna började snatta i sportaffärer.
Medvetenheten fanns där - de insåg att det rörde sig om olagligheter. Men att veta att man gör fel är en sak. Att ändra sitt beteende är en annan.
- Jag tror att vi hela tiden visste när vi trädde över gränsen, men kunde inte vända den negativa trenden. Men jag har inte gjort saker som jag fortfarande mår dåligt över, så långt har det inte gått.
På skolan i Lund höll sjätteklassarna till en våning under högstadieeleverna. Naturligtvis ville de yngre imponera på de äldre och umgås med de tuffare och mer erfarna. För Kaj Andersson innebar det haschrökande med storasystrarnas vänner.
- Det började där, de var häftiga och jag ville vara med. Jag ville hävda mig och leva upp till mina syskons rykte. Senare blev det amfetamin och kokain också.
Meningsfull fritid
Det är en sliten klyscha att idrotten erbjuder en alternativ väg för de ungdomar som annars skulle ägna sig åt dåligheter. Verkligheten är sällan så svartvit. Ibland sker de tidigaste kontakterna med exempelvis droger till och med i omklädningsrummen.
- I min moderklubb i Lund fanns det hur mycket som helst av det där. Det funkade mer som en fritidsgård, där det alltid var öppet och där de som höll på med droger både kunde sälja och köpa.
Ändå förblev idrottandet något positivt och konstruktivt. Den erbjöd en meningsfull fritid som annars skulle ha saknats.
- Jag slutade aldrig med fotbollen, som tur är. Den var någonting att hålla kvar vid, annars kunde det ha gått riktigt utför. Men det finns klubbar som stjälper mer än de hjälper och en sådan var jag med i Lund.
Ingen returbiljett
1996 åkte Kaj Andersson till Gotland för att hälsa på två syskon, som redan då bodde på Hassela i Klintehamn. Men när tidpunkten infann sig för den tänkta återresan till fastlandet, visade det sig att ingen returbiljett existerade. Det var tack vare socialtjänsten, som väl kände till familjens problematik och bakgrund.
- Jag stod bara och blånekade och sa nej, det kan inte stämma, det kan inte stämma. Men någonstans var jag glad att jag fick vara kvar. Innerst inne ville jag bort från Lund och jag såg vilka möjligheter det fanns på ön.
Dessa möjligheter innebar inte nödvändigtvis en väg ut. Den då 16-årige ynglingen såg fortfarande inte en framtid utan droger, snarare tedde sig Gotlandsvistelsen som en semester där han kunde fortsätta som vanligt.
- Jag var rätt destruktiv. Någonstans hade jag en vision om att kanske jobba som kock och spela fotboll i högre divisioner. Men jag ville inte gå i skolan och hade inte motivationen att nå de målen.
Oviljan att ändra på livsmönstret gav respass tillbaka till Lund. Väl där kom insikten om vilka möjligheter Gotland verkligen kunde erbjuda och han kastade sig på telefonen till Hasselaföreståndaren Lasse Siggelin.
- Lasse var skeptisk, men jag bönade och bad. Han ställde då ett ultimatum att om jag bodde tre månader på Hassela i Värmland skulle jag få komma tillbaka. Jag reste dit direkt.
Ville fortfarande fly undan
Återkomsten till ön blev ett kärt återseende. Kaj var långt ifrån drogfri, men Hassela gav ändå den struktur som dittills saknats i hans kaotiska liv.
- Jag ville fortfarande fly undan och tog alla chanser att knarka. Men jämfört med Lund var det inte mycket. Jag gick upp på morgonen och bakade på café Bullboden, sedan spelade jag fotboll och umgicks med vänner. Hassela gav mig ett något så när normalt liv.
Det blev ytterligare en vända till Lund, men i slutet av 1999 ringde Mats Barre från Klintehamns IK och ville ha tillbaka sin anfallsstjärna. Den här gången blev flytten permanent, med jobb på Svenska spel och mycket idrottande.
- Att få hjälpa klubben som jag gillar så mycket var något jag verkligen ville. Jag hade mognat och dagarna fylldes. Allt det andra föll liksom bara bort då. Till slut blev fotbollen räddningen även för mig.
Efter en kort sejour i Stockholmsklubben Valsta Syrianska, hamnade han under en semesterresa i köket på Hassela. Mats Barre, som även är chef på Hassela, övertygade honom att börja jobba där.
- Barre sa att de ordinarie kockarna skulle ha semester i två veckor. Sedan stod jag där i två år. Jag ville fortsätta som kock, men fick anställning som medlevare i stället. Det var nytt och en kul utmaning att jobba med ungdomar som gick igenom mycket av det jag själv upplevt.
Problem i hela samhället
Jobbet som medlevare har Kaj Andersson kvar än idag. Han vet vilka möjligheter Hassela erbjuder för ungdomarna och kan därför frustreras över de konstant florerande ryktena och debatterna kring stället.
- Det är så jävla löjligt, det är som en häxjakt. I slutändan handlar det om människosyn, många verkar inte förstå vilken chans de här ungdomarna får. Jag antar att folk inte vill ha det inpå sig, precis som de i Kumla inte vill ha fängelset där. Men någonstans måste det ju ligga och jag vill inte påstå att människor runt omkring drabbas särskilt mycket.
Det grovt förenklande "vi och dem-tänkandet" är också ett problem. I själva verket rör det sig inte om en viss typ av människor som hamnar på Hassela.
- Vi stoppar ungdomar i ett fack för att bli av med problemen, men det är inte så enkelt. Många föräldrar som lämnar barn på Hassela trodde aldrig att de skulle hamna där. Men det har inte med klass eller sånt att göra, problem finns i hela samhället. Vi känner inte alltid våra barn så väl som vi tror.
Vill ha egna barn
Då och då får vi nyheter om pojkstreck som går över styr, om ungdomsupplopp i förorter och olyckliga knivdåd med fatala konsekvenser. Det talas ofta om ett hårdare klimat bland unga.
- Ja, de verkar vara räddare för varandra. Ofta har någon haft en kniv eller pistol med sig, säkert bara för att hävda sig eller som ett skydd. Men så händer något, rädslan kommer och adrenalinet flödar. Plötsligt står de där med kniven i handen utan att förstå det själva.
Knäckfrågan är förstås anledningen till denna rädsla och lösningen på problemet. Kaj Andersson har inget facit, men väl en teori. Den handlar om intimitet.
- Många ungdomar känner sig bortglömda. Föräldrarna har accepterat att de spenderar sina liv framför teven och datorn. Då försvinner den närhet de behöver och det blir en socialt nedbrytande tendens. De är inte längre vana vid människokontakt och kan inte känna in läget i en social situation.
Kaj Andersson har inga egna barn ännu, men vill gärna ha det. Sina framtida barn vill han ge den trygghet och stabilitet han själv saknade under sin uppväxt.
- Och mycket kärlek!
Så jobbar vi med nyheter