Hästar är mjuka, bilar är hårda

Ibland hör man kuskar och reportrar uttala sig om hästar som om de vore bilar. I alla fall när det går bra. "Som att köra en Lamborghini", " Den här Mercan kan verkligen flytta på sig" och så vidare.
Som ägare till ett antal skitbilar genom åren passar det bättre att göra liknelser tvärt om, kan jag tycka. " Den där travar lika illa som min Kadett -79 jag hade i fjällen", " Från start känns hon bra men sista 500 börjar det ryka och hacka typ min gamla Taunus".
Travhästar har sin glansperiod när de är fem, sex år brukar man säga. Bilar behöver också en liten inkörningsperiod innan de är på topp.
Vad som tyvärr händer med synen på äldre hästar, och bilar, är att man fort glömmer vad de egentligen presterat.
Att en elvaårig valack kanske har sprungit in flera hundra tusen kronor till sina, förut så, lyckliga ägare kan ingen ta ifrån honom. Att han inte har samma spänst längre och oftast slutar i det slagna fältet gör ju inte automatiskt honom till en dålig häst.
Likadant med bilen som en gång tog oss hela vägen till Italien. Eller fick dig till jobbet flera år i rad innan den började krångla.
Heder till alla bilar på skroten.
***
När jag kom till Gotland hade jag en travhäst och en cykel med mig. Mitt hopp att få råd att köpa bil stod till min fyrbente vän.
Lite pengar sprangs in och när alla avgifter var betalda återstod det en slant. Nog stor för en bil faktiskt.
En liten bil. En usel bil.
Som barn hade vi en Renault 4 "Laban". Ni vet de där små, bulliga med "paraplyväxel". Jag minns hur stolt jag var över den lilla vinröda bilen med äkta metallic-lack.
Tjugo år senare fick jag tips om en likadan till salu ute på den gotländska landsbygden någonstans. Glad i hågen och med vinstpengen på fickan tog jag lokalbussen för att återuppliva en del av min barndom.
Också röd! Visserligen ommålad och med ett vidrigt Musse Pigg-huvud på motorhuven, men ändå. Det skulle kunna varit samma bil! Till och med startveven låg där vi brukade ha den.
Nu visade det sig att bilen inte var i toppskick direkt och nämnda starthjälp kom väl till pass. Starkast minns jag då jag fick be gubben på bilbesiktningen att veva igång mig när batteriet klickade då jag skulle köra därifrån.
Allt under hans kollegors glada tillrop.
Även fast jag tjatat om att visa gamla hästar och bilar respekt så finns det väl inget man kan bli så arg på som en bil som inte startar?
Grannens barn pratar fortfarande om hur arg jag såg ut när jag ibland gick lös på den lilla röda bilen med en startvev som tillhygge.
Medan de satt i.